Rötmånadshistoria

Det borde vara en rötmånadshistoria, men är det inte tyvärr. I år likt tidigare år återkommer det, nu i allt högre grad. Allt mer kommersialiserat, den årliga bärplockartragedin. Människor som lurats hit av skrupelfria personer, också i vårt land. Personer som drar nytta av det trasproletariat som söker ”guld” där inte ens den mest arbetslöse svensk tycks vilja engagera sig.

Det fanns en tid när vårt land kännetecknades av starka medmänskliga krafter. När människovärdet var satt i centrum, inte exploaterandet av detsamma.

Nu blundar myndigheter och rättsväsende för eländet, som år efter år hamnar på medias förstasidor. Och problemen vräks över på kommuner och boende som finns i de områden där bärplockarna drar fram med sina misslyckanden, sin misär. Och polisen bläddrar förstrött i de buntar med anmälningar över inbrott i stugor i skogslandet som är del av problematiken.

Naturligtvis finns i denna ekvation de som drar den stora nyttan av de stora misslyckandena, dit hör bäruppköparna som naturligtvis inte har egna anställda bärplockare. Dit hör också den industri som frodas i dess förlängning, bären används inte bara som livsmedel, de används i läkemedelsindustrin, i kosmetikaindustrin för att nämna ett par andra branscher. Lobbygrupperna som agerar för att skydda eländet måste vara starka eftersom det tillåts fortgå.

Så en liten snabb kalkyl för läsarna att begrunda. Den ”garantilön om 20 000 sek” som utlovats likt en dimridå i de här sammanhangen är intressant. Låt oss anta att plockarna likt vanliga löntagare skall ha fria lör.-och söndagar. Det innebär 22 arbetsdagar inklusive resor per månad, ca 1000 kronor skall plockas in per dag. Med ett pris på ex, vis 8 kr/kg bär innebär det att 125 kilo/motsvarande 250 liter per dag, samtliga arbetsdagar i månaden skall plockas för att uppfylla lönekvoten.

Var och en som varit ute i skogen vet att det inte är möjligt. Så fortsätter tragedin, och kryddas nu också med konflikten med jägarna. Nu är deras rätt att bedriva jakt bortprioriterad, på annat sätt kan man knappast förstå det besked från departementet undertecknad tog upp i bloggen ”säkerheten i skogen”.

31.07.2012

Jarl Strömbäck/SPI

Säkerheten i skogen

Kolliderande intressen brukar regleras av myndigheterna. Men så är det inte alltid, ibland väljer man vältra dem över på de berörda. Så är det i fallet med säkerheten i skogen under älgjakten.

Om en dryg månad startar årets älgjakt, då skall tusentals jägare ut i skogen för att utöva både en viktig hobby, och ett samhällsintresse. Nämligen det att begränsa älgstammen.

Men samtidigt väntas nu dubbelt så många bärplockare jämfört med tidigare år från främmande länder, vistas i skogarna i sin hopplösa jakt på skogens guld. För så måste det väl framställas av de i vårt land, och andra länder som får människor att pantsätta det lilla de har för att ta sig till Sverige.

Nytt för i år tycks vara att bäruppköparna har ett kollektivavtal där man lovar att betala ut ca 20 000 sek i månaden till plockarna. Men man anställer inga plockare, de kommer antingen spontant eller via bemanningsföretag i sina hemländer. Så bygger man sig runt den svenska lagstiftningen och smiter från det egna ansvaret.

Och vem skall bära ansvaret för säkerheten i skog och mark, är det jaktlagen som skall begränsa sin verksamhet, eller bärplockarna. När den frågan ställdes till regeringskansliet för en tid sedan fick frågaren följande svar:

”Allemansrätten är grundlagsfäst och har därför ett mycket starkt stöd, samt innebär att alla – både svenska medborgare och andra som vistas i Sverige – ska ha tillgång till naturen. Detta betyder att alla bl.a. får plocka vilda bär på annans mark även om det sker i organiserad form. Det finns idag inga lagregler som specifikt reglerar organiserad bärplockning i förhållande till allemansrätten. Alla som utnyttjar allemansrätten måste emellertid visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen och nyttjandet får inte medföra någon nämnvärd skada eller olägenhet för markägaren.

 I jaktlagen fastställs bl.a. att jakt ska bedrivas så att människor och egendom inte utsätts för fara (27 § jaktlagen). Detta innebär att jägaren ansvarar för att denne bedriver en säker jakt.”

Är det regeringens mening att jägarna snällt stanna hemma om de inte kan garantera säkerheten i skogen? Är det ett rimligt ställningstagande? Under förra årets älgjakt sköts en 71-årig man ihjäl, han råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Enligt lokala ordningsstadgan har enskilda kommuner rätten att reglera frågor som denna om de bedöms viktiga för de inblandade. Hur många kommuner är beredda att ta de här frågorna under behandling under den korta tid som återstår innan intressekonflikten blir verklighet i skogen. 

Eller väljer man att blunda och lasta ansvaret på jägarna, och risken på bärplockarna?

2012.07.24

Jarl Strömbäck