Reform i baklås

Att lära är att förstå. I det avseendet och med de historiska glasögonen på, har det varit mycket intressant att läsa den siste sovjetledaren Michail Gorbatjovs bok med titeln ”Som jag minns det”. Den skildrar hans liv från barndom i en liten by i östra Ryssland, till tiden då han var en världsledare, och den kamp han förde för att leda landet bort från envälde till demokrati. Mot den bakgrunden fick han också Nobels Fredspris, och blev utsedd till världens viktigaste person när han stod på topp, och innan de krafter som ville annat med den ryska utvecklingen tog över ledarskapet.

För undertecknad följt medias rapportering under årtionden, och också under drygt 10 år hade delar av mitt arbete med Ryssland som bas, var ändå boken klargörande på många punkter. Den reformering som Gorbatjov initierade när han tog plats i det ryska ledarskapets inre kretsar, döptes där till perestrojka. Ett ord som i grunden stod för en omvälvning av ryskt samhällsliv som skulle i högre grad bygga på demokratiska val, och en ekonomisk omprioritering. I det ryska samhället under kalla krigets sista år slukade det militärindustriella komplexet enorma resurser, både ekonomiskt och när det gällde intelligentsia. Resultatet blev en allt fattigare befolkning, brist på varor al alla slag i butikerna, från livsmedel till bilar. Missnöjet med landets styrelse var omfattande och svaret skulle bli perestrojkan.

För att nå det målet måste man också öppna upp för det demokratiska samtalet i unionen, det steg som med ryska kallas Glasnost. Glasnost gav media och medborgare frihet att komma med sina synpunkter, och gav landet under några år det som vi kallar åsikts och yttrandefrihet. En frihet som på sikt också blev del av reformarbetets fall.

Om inställningen till reformarbetet från början i hela ledarskapet var enigt och tydligt, förändrades det över tid. Runt om i landet satt mängder med politruker, byråkrater och personer som kände sin verksamhet hotad och ifrågasatt. Personer som vant sig vid, och satsat på den politiska plattformen, och oavsett dess värde såg den tryggheten viktigare än den osäkerhet som perestrojkan medförde.

På sikt skulle det komma att innebära först den statskupp som Boris Jeltsin initierade, vilken förde till Gorbatjovs avgång, senare att de ryska säkerhetstjänsterna tog över ledarskapet via Putin. Resultatet ser vi nu i allt högre grad. Gorbatjovs försök att skapa en välmående demokrati av västerländsk modell i Ryssland, en modell där fred och frihet blev ledstjärna har nu vänts till sin motsats.

Med Putin och hans ledarskap är såväl Perestrojka som Glasnost förpassade till historiens soptipp, och det militärindustriella komplexet har återigen huvudfokus i landets agerande. För den som vill fördjupa sig i den problematiken, finns mycket skrivet. Återigen har vi i Ryssland ett ledarskap med mängder av blod på sina händer, från de krig man fört i Tjetjenien, Georgien, Ukraina och Syrien. Från nerskjutning av civila flygplan till mord och bombningar av det egna landets medborgare och opposition.

Och återigen är vi på väg i en riktning där vapenmakt prioriteras framför fredlig samexistens.

Gorbatjovs bok är väl värd att läsas.

2017.01.04

Jarl

Turkiskt dilemma

Efter de senaste dagarnas dramatik i Turkiet, och de återkommande kommentarerna om det landets ledarskap, är det givet att landet får bli fokus för det här avsnittet i bloggen. Erdogan, en slipad politiker med mycket stort ego och en minst sagt diffus uppfattning om värdet av demokrati, har utsatts för ett försök till statskupp.

När detta skrivs ser allt ut att rinna ut i sanden, något hundratal människor har dödats i försöket, och många fler kommer att gå ett mycket ovisst öde tillmötes. Militära statskupper brukar aldrig vara långsiktiga lösningar på staters problem. Än viktigare i det här avseendet är orsaken till statskuppen, och vad som nu kommer att hända.

Erdogan och hans anhang har under de senaste åren tydligt tagit avstånd från normala demokratiska principer. Partier som hotat honom har förbjudits och ledande företrädare har fängslats. Delar av media som vågat kritisera utvecklingen har ockuperats av hans styrkor, försetts med strikta direktiv med innebörden att regeringen och Erdogan som person inte får kritiseras, hans politik inte ifrågasättas.

Mot den bakgrunden har tydligen missnöjet blivit så omfattande att försök till en statskupp av grupper av yngre militärer gjordes och misslyckades. Nu hotar dödsstraff för de som varit ledande i kuppförsöket. Och med säkerhet ytterligare restriktioner när det gäller vad som får sägas och göras i landet. Demokratin som redan är ett bländverk mer än realitet, kommer ytterligare att ersättas av envälde.

Turkiet går nu den ryska vägen, demokratin försvagas, låt vara med kulisser av styrt medbestämmande. Den utvecklingen kommer på sikt att ge än större återverkningar på utvecklingen i Mellanöstern. Kurdfrågan som funnits med som ett utomordentligt stort sår i landets historia det senaste århundradet, kommer att ytterligare försvåras. Erdogan söker inte efter lösningar, han kräver underkastelse. I den myllan växer inga vackra blommor, och Europa som demokratins vagga kommer att få tilltagande problem med landet och dess ledning.

Det är svårt att sympatisera med försöket till statskupp, men lätt att se orsakerna till det. Och utfallet blev dessvärre att Erdogans ställning stärks ytterligare.

2016.07.17

Jarl