“Historien upprepar sig”, är ett
uttryck som brukar användas ibland och med rätta. Winston Churchill
beskriver i sina prisade memoarer från första världskriget,
utvecklingen åren innan det stora kriget bröt ut. Hur fred och
frihet och framgång, gradvis bröts ner och utvecklades till den då
största katastrofen i mänsklig historia.
De beskrivningarna har sina likheter i
vår tid. Det är 70 år sedan 2-a världskriget avslutades. Ett par
generationer har tillkommit under den tiden, de flesta har växt upp
i en värld av fred utveckling och relativ frihet. Demokratin växte
sig stark årtiondena efter kriget, men utmanas nu åter av krafter
vars agenda bygger på våld och ofrihet.
Det Syriska exemplet håller nu på att
slå rot också i Turkiet. Envåldshärskaren Al-Assad i Syrien har
sin motsvarighet i Turkiets Erdogan. Turkiets snart enväldige
härskare fick sin anledning att gripa den absoluta makten, genom den
misslyckade militärkuppen, en kupp han med sin
säkerhetsorganisation naturligtvis kände till, och vars
konterattack var väl planerad och tidssatt.
Nu skall 10-tusentals människor, med
eller utan inblandning i kuppen berövas sina livsförutsättningar,
akademiker, lärare, intellektuella, alla de som på något vis kan
tros hysa kritik mot den maktgalna hjärnan. Och det lättledda
folket jublar, som det har jublat historiskt på åt tidigare starka
ledare med namn som Mussolini, Hitler och Stalin., Ledare vars mål
varit envälde och vars medel har varit våldet. Erdogan har nu visat
sitt rätta ansikte, och Europa kan se fram emot ännu en flyktvåg.
För vad är alternativet för den som
brännmärkts, berövats sina försörjningsmöjligheter och därmed
också sina livsförutsättningar? Europa och västvärlden står
inför ännu en prövning av monumentalt slag, nämligen den att med
mycket tydlig röst och dess medel, visa Erdogan och hans anhang att
den utveckling som vi ser nu måste stoppas. Alternaivet, att Turkiet
blir ett nytt Syrien är ingen omöjlighet. Och den utvecklingen
förskräcker.
2016.07.21
Jarl
