Kampen om ett sjukhus

Dagens blogg tillägnas kampen om ett sjukhus i en av vårt lands delar. Under åren som ledamot av Västernorrlands landstingsfullmäktige 2002-2010, gavs undertecknad många tillfällen att lära länets struktur i olika avseenden. I länets västliga hörn ligger den lilla staden Sollefteå. En gång en stor regementsstad, men efter 90-talets slakt av regementen i vårt land, aningen vingklippt. Men ändå den viktigaste knutpunkten i länets mellersta och västra del. Gränsande till Jämtland, blev också Sollefteå den ort som också delar av det länets befolkning sökte vård i.

Den centraliseringsiver som ses på många andra områden i vårt land, drabbade också Västernorrlands län hårt. Byggandet av ett stort länssjukhus i Sundsvall planerat för en befolkning på drygt 300.000 boende i länet, kom att bli en stor felsatsning när istället länets befolkning istället minskade till ca 250.000 personer. Politiken erkänner sällan några misstag, istället anpassar man sig till den nya situationen. Så också i det här fallet.

Det första offret på länssjukhusets altare blev det mycket välfungerande och ansedda sjukhuset i residensstaden Härnösand. Oberoende av dess goda rykte och trogna personal, slaktades det under åren runt millennieskiftet. Dess upptagningsområde flyttades i huvudsak över till länssjukhuset i Sundsvall.

Sollefteå Sjukhus

Givet att landstinget i länet, liksom i de flesta andra brottas med obalanser i sina budgets, började landstingets ledning, vilken dominerades av ledamöterna från den största staden Sundsvall, att påbörja slakten av också Sollefteå Sjukhus. När nedläggningen av BB gjordes och efter att födande tvingats föda i bilen på väg till annat sjukhus drygt 10 mil bort, tog tålamodet slut hos stora delar av ortens befolkning. En “ockupation” av sjukhuset i form av demonstrerande dygnet runt i sjukhuset startade i januari 2017, och har fortsatt ännu när detta skrivs.

I valet 2018 rasade det socialdemokratiska partiets röster i det tidigare röda området, och de tidigare politiska motpolerna socialdemokraterna och moderaterna med bas i Sundsvallsområdet, tog över ledningen i fullmäktige.

När detta skrivs har Sollefteå Sjukhus i en nypublicerad ranking blivit landets 3-e bästa sjukhus av de mindre sjukhusen. Länssjukhuset i Sundsvall brottas fortfarande med sina kvalitets-och trovärdighetsproblem. Samtidigt som kostnaderna orsakade av inte minst inhyrd personal (stafetter etc) tillhör de största i landet relativt sett.

Kampen om Sollefteå Sjukhus representerar så många frågeställningar. Följderna av centralisering kontra spridning av ansvar och befogenheter. Och därmed också livs förutsättningarna i landets olika delar för de som bor där. Det behövs mer än slagord för att “Hela Sverige skall leva”.

2020 01.23

Jarl S

Nya tider

Söndag morgon den sista helgen i mars. Vi ändrar till sommartid och alla klockor skall ställas fram en timme. Helgen bjuder på vårvindar och 10-gradig temperatur, så visst kan det finnas anledning att glädjas över det. Men varför denna ändring av klockan höst och vår? Antalet soltimmar blir inte fler av det skälet?

Och i det politiska Sverige gör det etablerade politiska partierna sitt bästa för att underminera sin egen trovärdighet. Moderaterna har med sin invit till SD, fått se sin egen trovärdighet rasa, samtidigt som SD tackat genom att växa av det erkännandet, och nu också passerat M. Partiet är nu i mätning efter mätning landets näst största parti. Och i det moderata landsmötet i Karlstad, ser vi en skadskjuten och okarismatisk partiledare försöka förklara sitt ödesdigra lappkast och dess följder.

 

Jublande SD-politiker

Och nu har det regerande partierna S och Mp försett SD med ännu en vinstlott.  Subventioner i miljardklassen planeras nu införas för att stödja biltillverkning baserad på eldrifter. Betala de subventionerna skall de som inte har råd att köpa de dyra nya elbilarna göra. Genom en  för den stora allmänheten oväntad chockhöjning av bilskatten på de bilar som kostar minst att äga, nämligen den äldre bil du redan har, kommer man att fylla på statskassan är det tänkt. Betalarna blir de drygt 4 miljoner bilägare, flertalet av dem barnfamiljer, pensionärer, boende där alternativ i form av kollektivtrafik inte finns. Det beslutet är ännu ett exempel på bristen hos det politiska ledarskapet att förstå den verklighet som är folkets. Och priset kommer att bli rasande opinionssiffror för också regeringspartierna.

Nog är det märkligt, att samtidigt som ekonomiska resurser saknas inom vård, skola och rättsväsendet, pengar finns för att med miljarders mångfald till vindkraftsindustrin subventionerna den största skövling av våra naturområden som skett sedan utbyggnaden av vattenkraften. En skövling som svårt sargar den biologiska mångfald som lever i de berörda områdena. Och en skövling som genom sin karaktär och sitt lågfrekventa buller, gör människor boende i dess närhet sjuka vilket läkarvetenskapen nu också i allt snabbare takt bekräftar.

2017.03.26

Jarl

Ogräs i politiken

Sista helgen i augusti, och den stora båtmässan med namnet “Öppet Varv” på Orust går av stapeln. På bryggor och i bodar minglar mängder av folk. Båtarna som besöks är stora, vackra och nya. Det stora konsumentsamhällets trofeer, för de som har medel och kunskap att hantera dem. Och det är många som är intresserade, trots prislappar som ligger över miljonklassen i de allra flesta fall.

Annars har nu också de olika partierna hållit sina sommartal. Sist ut var Sverigedemokraternas affischnamn Jimmy Åkesson. Han pläderade nu för ett samarbete med Moderater och Kristdemokrater inför valet 2018. Och läser man krönikor och ledarsidor så görs också den analysen alltmer. Alliansens olika partier har så väsenskild olika syn på invandring och integrering, att den konstellation rimligen borde få det mycket svårt att samarbeta i en ny regeringperiod.

Så alternativet är öppet, många förespråkar en regering av S och M, de två stora partierna, men den kombinationen skulle i så fall bli något unikt i vårt land. Visserligen samarbetar man i många sakfrågor, exempelvis när det gällt att plundra pensionsfonderna. Men i det stora hela, lever båda de partierna på föreställningen att de är radikalt annorlunda.

Så är det emellertid inte. Under Reinfeldts 8 år som regeringschef, kallades ju Moderaterna det nya arbetarpartiet. Nog skulle det kunna samarbeta med det gamla arbetarpartiet om man så önskade. Men rädslan för vart väljarna skulle gå i ett sånt scenario skrämmer nog. S-väljarna som itutats att Moderaterna är den stora landsfaran, och M-väljarna som i S ser en konfiskatorisk skattepolitik. Ett samarbete mellan de två skulle med största sannolikhet gynna SD. Det parti som nu är tydligt 3-e störst, och fortfarande håller för mediatrycket.

Halvvägs in i valperioden skall nu argumenten slipas inför de kommande valpalttformarna 2018. Sällan i modern tid har osäkerheterna varit större, när det gäller att förutse utvecklingen. Och i den miljön växer ofta ogräs, också i politiken.

2016.08.28

Jarl

Almedalen nu och då

Så är då årets Almedalsvecka över. De politiska partierna och den omfattande svansen av organisationer runt dessa har fått sitt årliga forum. Åter har talen hållits, och budskapen till folket/väljarna kommunicerats. Så också vid samma tilldragelse för ett år sedan.

Då talade landets statsminister med emfas om värnet av Asylrätten och om öppna gränser. Ett år senare är de värdena reducerade till något som mer liknar “Festung Scweden”, med sina stängda gränser. De moderata inslaget är inte sämre, nu ökas trycket på egenförsörjning för de som kommit hit i rasande takt, åtminstone från talarstolarna. Nu arbetas hårt från de stora partierna S och M för att återta de väljare som valt Sverigedemokraterna till sitt parti.

Förklädd Sverigedemokrat??

Efter valet 2014 fortsatte SD-s segertåg i opinionen. I vissa mätningar var man för ett drygt halvår sedan på väg att nå samma nivå som de två stora, M och S. Och väljarflykten gick från de gamla till det nya partiet. För att stoppa det flödet offrades alla tidigare principer och uttalade synpunkter. Plötsligt började M och S använda precis den retorik som fått SD att på bara få år bli landets tredje största parti, och hota de stora. Almedalen 2015 och 2016 visar mer än något annat på vad som skett i partierna. Visst har omsvängningen gjort att väljartappet till SD ser ut att ha stoppats. Men mer intressant blir att se vad som händer på längre sikt. Kan man överge centrala synsätt i sitt politiska arbete hur som helst, och inta motsatta positioner, utan att det straffar trovärdigheten?

Den fortsatta utvecklingen blir intressant att följa. SD har av allt att döma blivit en vägvisare för de två stora M och S i synen på flykting/invandringspolitiken. Ett nyktert analyserande folk kan mycket väl svänga över till att belöna vägvisaren hellre än följaren. Och därmed gynna SD. Och hur länge skall väljarna tåla en politisk beskrivning av SD, som bygger på misstänkliggöranden och förtal samtidigt som man intar snarlika positioner själva.

Utvecklingen blir intressant att följa, förr eller senare måste kanske det politiska systemetm förstå att den miljon som troligen är SD-s väljarbas i dagsläget, knappast alla eller ens de flesta nazister. För övrigt har inget av de stora partierna rent mjöl i påsen om man ser till samarbetet med olika diktatoriska regimer.

2016.07.10

Jarl

Liberalismens på frammarsch.

När de här raderna skrivs pågår moderaterna partikongress. Det blir det första stora provet internt sedan Fredrik Reinfeldt valdes till partiledare. Och mycket har hänt sedan dess. I kraften av sin föregångares misslyckanden var utrymmet för nya tankar stort, och framgången i valet 2006 likaså. Men framgång föder också kraft hos dem som vill vrida partiet tillbaka till traditionellt konservativa värderingar. Just därför var avstampet för partikongressen så viktigt, och av allt att döma lyckades Fredrik stämma i bäcken.
Den största ideologiska tvistefrågan var troligen synen på arbetsrätten. Där har nyordningens förespråkare vunnit, och därmed kan också partiet fortsätta att bära sin nya slogan ”det nya arbetarpartiet”.

Och plötsligt framstår centern som det mest företagarvänliga partiet i sin syn på behovet av en förändrad och uppluckrad arbetsrätt. Maud Olofsson får stå i skottgluggen för fackens ilska. Inget ont i det, rimligen måste också snart 40 år gamla lagar kunna ifrågasättas och diskuteras. Det förhållningssättet är också liberalism i grunden. Och de miljarder som centern fick för sina tidningar skall nu delvis användas till uppbyggnaden av en liberal tankesmedja. Liberal märk väl, nu gäller inte bondeförbundet som varumärke längre.

Vad händer då i det parti, Folkpartiet som traditionellt ansett sig äga den liberala iden? Valet av ny partiledare för några veckor sedan har knappast burit den frukt man hoppats på. Opinionsmätningarnas ca 6 % är snarare en tillbakagång än ett lyft. Jan Björklund med sitt varumärke som kravställaren i den politiska paletten skrämmer nog många, så nu gäller att lansera nya synsätt. Att bry sig skall bli en nygammal slogan i kampanjmaterialen. Och det är bra men räcker det? Framgång kommenderas inte gärna fram från Stockholm, den bärs av trovärdigheten hos de många som verkar på lokal nivå. Med det perspektivet är det förbryllande att politisk impotens tycks vara en merit vid valen av företrädare på många håll.

Liberalismen som ide mår prima av så många villiga friare, och kanske kommer vi i en inte alltför avlägsen framtid att få se partierna smälta samman under en hatt. Inte mig emot, det är idéernas bärkraft som räknas, inte organisationens namn.

26.10.2007
Jarl Strömbäck

Politiskt självmål!

Det moderata ledarskapet markerar på DN-Debatt (13.6) sitt avståndstagande från Ansvarskommittens förslag om större regionbildningar. Det argument man använder är att den typen av förändringar skall komma till med större lokal förankring.
Men visst finns förankringen. När frågan nyligen var tema för möten i Sundsvall var drygt 90% av intresserade beslutsfattare och andra för regionerna. Och väger inte det förhållandet att de fyra nordliga länens landstingspolitiska ledningar vill ha regeringens stöd för att påskynda processen mot en regionbildning något i den moderata vågskålen?
Nog är det väl ändå att slå knut på sig själv när man som moderaterna nu å ena sidan talar om lokal förankring, och å andra sidan vill ha kvar fjärrstyrningen från Stockholm bland annat genom att slopa landstingen.
De lokala M-politikerna har en svår uppgift, men viktig att tala sina storstadsvänner tillrätta. Det utspel som Moderaterna gjort kommer om det inte ändras att skjuta alliansen i sank. Med det ger man oppositionen det verktyg man behöver för att bända sönder den tilltro som möjligen ännu finns kvar för alliansregeringen.
De många väljare som ser ett större lokalt inflytande i den kraft som kommer ur ett större regionalt inflytande, de genomskådar bluffen. Den moderata rädslan för regional handlingskraft kan möjligen ha sin grund i att moderat politik har en svagare förankring i landet i stort än i storstäderna. Men att väja för det problemet genom att försöka blockera den organisatoriska förnyelse som de flesta ändå erkänner, är riktigt oklokt.
Det är att göra sig skyldig till ett politiskt självmål.

2007.06.13
Jarl Strömbäck