Orwellskt drama

Mulen morgon och dimmorna smyger över älv och mellan husen. Dagen skall till stor del tillbringas på den årliga och stora båtmässa som pågår, ett litet volontärjobb för den goda sakens skull. Men innan det något om det stora politiska drama som utspelar sig i världens ledande stormakt, USA.

Den misstroendeprövning mot den sittande presidenten Donald Trump som startades för någon vecka sedan, har nu avslutats i sin formella del. Det republikanska partiet i senaten avsade sig rollen som oberoende och granskande jury, och valde att stödja presidenten. Endast en senator bland dem valde att stödja demokraterna i misstroende prövningen.

Om klyftorna mellan de två blocken var stora förut, så har de djupnat så mycket mer under den senaste tiden.

Donald Trump tar nu varje tillfälle att angripa sina motståndare, lögner och påståenden vräks ut i en aldrig sinande ström i en strävan att krossa hans motståndare. Saklighet har fått ge vika för samma typ av grov och kränkande propaganda som också byggde upp Hitler regimen på 1930-talet.

Också i USA görs nu på allvar och i seriösa medier liknelser mellan den nazityska utvecklingen då, och angreppen på konstitutionen och dess försvarare nu. Hur den tvekampen kommer att sluta vet vi först i slutet av det här året, men att den överhuvud måste föras förskräcker en hel värld.

USA är inte bara sitt eget intresse, givet sin position är landets utveckling ett överordnat intresse för en hel värld. Av de skälen drivs propagandan och störningarna också av “främmande makt” i hög grad. Destabiliseringen av USA, och krossandet av dess demokratiska system har för de grupperna blivit ett överordnat intresse.

Hoppet måste ställas till demokraterna, men de kommer inte att klara den striden ensamma. Det fordras nu att starka intressegrupper med kompetens och trovärdighet, ingriper till skydd för den amerikanska konstitutionen, och därmed demokratin i det stora landet i väster.

Och vi i de många mindre stater som tror på demokratin, kan bara hoppas på dess överlevnad i USA. Alternativet är ett envälde som redan slukat det republikanska partiet, och nu strävar efter att också krossa allt annat motstånd.

2020.02.07

Jarl S

Sociopaten

Kylig morgon denna sena oktoberdag. Frosten biter i kinderna vid morgonpromenaden, och halkan på underlaget måste balanseras. Men annars ser det ut att bli en fin och solig höstdag. Nu till medias rapporteringar om vår oroliga omvärld.

Händelserna runt Donald Trump fortsätter att styra den globala medie-arenan. Nu går också ledande psykiatriker i USA ut med sina synpunkter på ledaren av världens mäktigaste land, åtminstone militärt. Han diagnostiseras som en utpräglad sociopat, en person som alltid sätter det egna intresset framför annat. En person som inte kan ta förluster, och saknar empati och förståelse för andra. Och en person som saknar förmågan till strategiskt tänkande, i andra banor än de som gäller det egna egot.

Världens farligaste person utpekas han som, och en person som ju mer han känner sig trängd, desto farligare blir han. I den kontexten skall ses de angrepp på det politiska systemet i USA som han nu riktar till de, oavsett parti, som har “fräckheten” att ifrågasätta honom i någon fråga. Ord som avskum och usla politiker får de kastade på sig.

Aldrig har konstitutionen i USA utsätts för hårdare prövning än i dessa dagar. Dels i de direkta angrepp på dess grundteser som Trump oupphörligt gör genom sitt egensinniga ledarskap. Dels genom den undfallenhet som framför allt de republikanska partiets ledamöter visar.

Den misstroendeförklaring som nu påbörjats via representanthusets demokrater, är nu ett rött skynke för Trump. Han angriper återkommande både partiet och dess företrädare, och strävar efter att piska upp en “lynchstämning” mot dem. På det sättet visar han också ett påtagligt förakt mot den granskning som är ett skydd för demokratin i det amerikanska samhället.

Återstår att se om den psykiatriska expertisens uttalanden, tillsammans med Trumps egna ageranden och misstroendeförklaringen kommer att ge landet ett nytt och respekterat ledarskap.

Trump har lyckats med konststycket att splittra landet totalt, istället för att göra det enat och “great”. Och omvärlden förstummas över hans sociopatiska ageranden.

2019.10.30

Jarl S

USA vid skiljeväg

De amerikanska primärvalen är över och kandidaterna till presidentämbetet i världens viktigaste demokrati, har valts. Sällan eller aldrig har de två kandidaterna varit mer olika i synsätt och attityd. Å ene sidan den republikanske kandidaten Trump, som svartmålar USA, underblåser undergångsstämningar och hävdar att “endast han kan göra Amerika starkt igen”. Å andra sidan Clinton som med stöd av Obama och många fler hävdar att USA är ett mycket starkt land i alla avseenden. Militärt, ekonomiskt och välfärdsmässigt, och man lyfter fram siffror som pekar på stöd för den uppfattningen.

I media börjar nu en granskning av kandidaterna som tidigare saknats. Såväl Washington Post som New York Times lyfter nu frågan om utvecklingen i världen och USA har likheter med Europeiskt 1930-tal. Om Trump är en modern variant av Mussolini-typ, eller för att vara mer modern, en amerikansk variant av den turkiske ledaren Erdogan. Och om Trump har något intresse av att uppehålla den maktdelning som den amerikanska konstitutionen förutsätter.

Kampen om presidentämbetet, kommer att i grunden handla om styrelsesättet i USA, så börjar alltfler att tolka uttalandena från de två partiernas konvent. Trump hävdar rätten att framställa sig som frälsare av ett land i kris. “Endast han” kan rädda landet ur den krisen.

Clinton kommer att betona USA-s styrka nu och historiskt, och att den bygger på det styrelsesätt konstitutionen förutsätter. Och med den bakgrunden visa på de framsteg som gjorts och görs för att bredda demokratin och välfärden för de stora massorna.

Förvisso finns det områden vilka borde vara självklara förbättringsområden i USA. Vapenlagstiftningen borde omedelbart vara en sådan fråga, men den undviker Trump av rädsla för att stöta sig med vapenlobbyn. När det gäller arbetslösheten så har den minskat under Obamas senare år, och efter den kris han fick ärva efter tidigare republikanske presidenten George Bush.

Den kommande valrörelsen blir mycket viktig, kommer den att avgöra om den amerikanska konstitutionen skall överleva? Den varningen gav Ted Cruz i sitt tal vid republikanernas konvent, och den uppfattningen lyfts nu också av ledande amerikanska media.

Dags nu att granskningen av de två kandidaterna, deras vandel och deras mål blir föremål för verkliga analyser. Tiden för ett cyniskt och infantilt spel om framtiden är över. Nu måste nationell och internationell säkerhet och trygghet vara måttstocken i granskningen av kandidaterna till världens viktigaste ämbete.

2016.07.30

Jarl