Makten och bulvanerna 4.

I vår strävan att förstå Mor Karins dilemma, har vi nu kommit till de kommunala mekanismer som gör det möjligt att plundra de äldre. Låt oss först krasst konstatera att kreativ bokföring är en högt utvecklad konst hos de personer som sysslar med just detta.

När maxtaxan inom äldreomsorgen infördes 2002, var det en socialdemokratisk regering under Göran Persson som den vägen ”köpte” röster. Nu pågår i rask takt nedmonteringen av densamma. I en nyss publicerad statlig utredning (SOU 2012:2) görs en jämförelse mellan socialtjänstlagens skrivningar om maxtaxan för äldre, och hur vissa kommuner valt att kringgå dessa. Den långa jämförelsen slutar med följande konstaterande.

”Detta (vissa kommuners handlande) innebär att kommunerna vid avgiftssättning enligt självkostnadsprincipen inte behöver följa socialtjänstlagens bestämmelser om inkomstberäkning och eller högkostnadsskydd.”

Lagstiftningen sätter vissa begränsningar över hur mycket man får ta betalt för omsorgens tjänster, vilka man nu kringgår på olika sätt. I gällande lagstiftning (socialtjänstlagen) är angivet att man inte får ta ut mer än en viss summa pengar av en boende på kommunalt boende, såvitt det inte är ett hyresboende. Vilket inneburit att helt plötsligt har det minsta rum i de kommunala boendena blivit ”hyreslägenheter”, och man kan ta ut hyror för några få trånga kvadratmeter, som är i nivån med fullt utrustade två rum och kök i ute i samhället.

Enligt samma lag får man inte ta ut mer i avgifter av en person, än att vederbörande har ett ”förbehållsbelopp” kvar för personliga utgifter. Men den passusen klarar man galant av genom att avgiftsbelägga i stort sett allt den boende önskar och behöver, och se till att så mycket som möjligt av det förbehålls kommunala tjänster.

Om det skulle bli så att den boendes pension inte räcker, men vederbörande har ett sparande i en eller annan form, förbehåller sig kommunen rätten att avyttra det sparandet. Och har en boende lägenhet eller fastighet, tar sig kommunen rätten att efter 3 månader på boendet försälja den boendes egendom.

Så säkerställer man att tillräckligt kapital flyter in i den kommunala kassan för att täcka så stor del av kostnaderna för omsorgen som möjligt. Och naturligtvis som en konsekvens av detta, att eventuellt arv till barn och barnbarn, den boendes yttersta vilja, förskingras.

Det är dags att titta på hur det har kommit att drabba mor Karin, men det får vänta till nästa blogg.

2012.09.26

Jarl Strömbäck