Och världen ser på.

Om några veckor kommer ännu ett litet barnbarn till världen om allt går väl. Vi vet nu att det blir en liten pojke, han föds i ett annat land än det hans mor var barn i. För henne och hennes anhöriga blev flykten till en fredligare värld, bort från den syriska diktaturen en nödvändighet.

Våldet i Syrien är inte nytt. Minoritetsförtrycket har tidvis varit massivt, och inte minst drabbat den kurdiska delen av befolkningen. För den som vill lära en del om den syriska politikens vindlingar rekommenderas boken ”Drömmen om Damaskus” av mellanösternkännaren Aron Lund.

För egen del lärde jag känna den delen av världen under några år i sjöfartsnäringen. Som befäl i Svenska Orientlinjens fartyg besökte jag området återkommande, och medverkade även i utställningsresor för svensk exportindustri.

Mycket har hänt i världen sedan dess, men inte mycket positivt i den krutdurk som mellanöstern blivit. Konflikten med Israel tycks vara olöslig, den blir bara svårare trots alla medlingsförsök. Libanons huvudstad Beirut, som vid tiden för mina besök var områdets handelscentrum och ”orientens Paris”, skulle sedan komma att bombas sönder av Israel, för att sedan dras in i ett förödande inbördeskrig.

Men inget går nog upp mot den massaker som nu pågår i Syrien. En massaker som omvärlden, trots alla sina utfästelser om åtgärder mot folkmord, väljer att inte ingripa i. Diktaturerna stödjer varandra, Iran, Ryssland och Kina förser regimen med vapen och stöd i en situation när den sittande regimen slaktar sina barn, sina kvinnor och naturligtvis män. En regim som naturligtvis skulle vara chanslöst i ett demokratiskt val.

Den arabiska våren födde mycket hopp, också hos Syriens plågade folk. Skall det hoppet släckas av våldets svarta baroner, alltmedan omvärlden ser på?

2012.09.02

Jarl Strömbäck