På resade fot

Sommartid är resetid. Så också i år, om än med mörka molns sällskap. Sverige är ett vackert land med alla sina olikheter i miljö och omgivningar. Under några dagar fick landet allra längst ner i sydost besök. Landet där den danske kungen härskade i 700 år innan den krigiske svensken under upprepade överfallskrig med tvång gjorde landet svenskt.

Nu står vi, ett antal personer i tre generationer på den kulle som finns kvar som en rest av den forna danska kungaborgen, och ser ut över landskapet och mot den månghundraåriga kyrkan. Vallgraven finns kvar och några rester av husgrunderna, det är allt.

Och i bebyggelsen lever fortfarande kvar korsvirkeshusen och stockrosor och kungsblommor regerar. Det är vackert på sitt alldeles egna sätt.

I samma region bara några mil borta i Malmö,  leker vår tids speciella vandaler Rambo på nätterna. Nu handlar det om handgranater som man lyckats smuggla in i landet. Var tid har sina galenskaper, och krav på ett fungerande samhälle där medborgare och myndigheter samverkar för att stoppa buset.

Och i Turkiet upprepas än en gång tragedin runt det kurdiska folket. Ett folk som givet sin särprägel, sin storlek och sin egen kultur borde ha samma rätt till självbestämmande som andra folk med liknande bakgrund. Men som svikits grymt av såväl västmakterna som lokala härskare. Otaliga är de artiklar och böcker som beskrivit hur de engelska och franska kolonialmakterna efter 1-a världskriget ritade om kartan och fördelade makten i mellanöstern. De besluten hade föga av demokrati och folkförankring. Och den stora förloraren blev den kurdiska befolkningen som styckades över länderna Turkiet, Iran, Irak och Syrien.

Och nu sätter sig Nato med den Turkiska regimen och befäster orättvisan än en gång. Och än en gång skall bomberna falla över de som i verklig mening söker försvara sin identitet, sina livsvillkor.

Så rullar den komplicerade och alltid närvarande verkligheten vidare, med de möjligheter och svårigheter vi har att påverka den. Och Obama-eran i världens mäktigaste land närmar sig sitt slut, tyvärr utan att han fått tillräckligt genomslag för den politik som fick folken att jubla 2008.

2015.07.28

Jarl

Stoppa avhumaniseringen

Vart har humanismen tagit vägen, är den spontana fråga undertecknad, och andra i min närhet ställer sig efter att ha tagit del av ett debattinlägg på DN-debatt den 29.11. Där meddelar representanter för regeringspartiet KD och socialdemokraterna, att nu är det dags att införa ökat tvång i vården av den grupp människor som kanske är allra sårbarast i vårt samhälle, de med diagnosen demens.

Vad som ligger i begreppet tvång får vi inte i detalj veta, det kommer att avgöras på plats av för tillfället ansvarig personal, men lagen kommer i vart fall att legitimera metoder som under många år i vårt land ansetts vara ovärdiga god vård och omsorg. En rimlig bedömning tills vi vet bättre, är att förutom inlåsning på rum och avdelningar, sänggrindar och bältning liksom tvångsmedicinering kommer att bli genom lagändringar tillåtna åtgärder.

Som skäl för införandet anförs att personal behöver skyddas, ett påstående som skall fogas till den miljö som bör omge dementa personer. Dessa behöver för att må bra en trygghet i sin miljö för att må bra. Den tryggheten kan inte ersättas med lås och bojor. Att som förslaget nu tycks vara, ersätta kompetens, medmänsklighet och god bemanning med tvång och strikt regelstyrning är att vrida svensk äldrevård 10-tals år tillbaka i tiden. Och när det gäller inlåsning handlar det i allt väsentligt om i vad mån de som har makten är villiga att bemanna boendena på ett adekvat sätt dygnets alla timmar.

Det hade varit klädsamt om någon från något av humanism präglat parti under dagarna som gått tagit avstånd från lagförslaget. När nu inte så sker vill jag hoppas att det finns en allmän opposition som är beredd att ta strid i frågan.

Jag vill avsluta med följande klipp ur ett visat TV-inslag, där en anställd på ett äldreboende, kommenterar de åtgärder som nu föreslås bli lagstadgade:

– Jag har nått en gräns där jag säger att jag skulle inte vilja ha min mamma eller pappa här. Och då har det gått långt när jag själv som jobbar inom det här säger en sån sak, förklarar en undersköterska som har 20 års erfarenhet från äldrevården.

Tidigare har Socialstyrelsen godkänt att få låsa i undantagsfall när det funnits risk för att de boende ska skada sig själva eller andra. Men nu har också de undantagen tagits bort, eftersom Socialstyrelsen märkt att undantagsregeln utnyttjats för att kunna minska på personalen.

Om man ersätter personal med dörrlarm och larmmattor, då är det något som är galet. Någon måste alltid vara på plats när det gäller demenssjuka.

För bara fem år sedan behövdes varken larm eller låsta dörrar på natten.

Vi hade en nattpersonal varje natt som satt där och allt fungerade jättebra. Tryggt och fint, berättar undersköterskan.

slut på citat..

Det pågående arbetet med att nedmontera den sociallagstiftning som fungerat som ett skyddsnät för oss alla, kommer förr eller senare också att drabba de flesta av oss direkt eller indirekt, om vi inte förmår att stoppa utvecklingen.

2013.01.02

Jarl Strömbäck

Relingsvägen 22

89178 Bonässund

0706727669

Makten och bulvanerna 5.

Makten och bulvanerna 5.

Vi förflyttar oss i tid till sommaren 2012 i kommunen norr om skogen.  Mor Karins sitter på sitt boende med särskilda restriktioner. Sonen som under alla år stöttat och hjälpt henne, vill nu glädja henne med en liten bilresa. En bilresa i minnenas tecken, hem till gården som nu stått tom i ett par år.

De går runt i det fina vädret, minns och talar som man gör vid sådana tillfällen. Sonen har nycklarna till hus och garage, där också en hel del av hans maskiner och utrustningar finns. Han har under alla år också varit en av dessa entusiaster som gärna jobbar med äldre bilar.

De åker tillbaka till boendet, allt borde vara frid och fröjd. Men i bulvanernas värld blir resan en provokation. Inom några dagar har makten och bulvanerna föranstaltat om att hus och garage fått sina lås utbytta, för att utestänga de rättmätiga ägarna.

Mor Karins son åker ut på jobb, och blir då gärna borta över veckorna. I början på augusti kommer han hem till sin lägenhet och finner där ett brev på kommunens papper. Budskapet är att Mor Karins fastighet med tillbehör skall säljas. Om inte sonen innan den 13.8 hört av sig i frågan, kommer det uppfattas som ett gillande av försäljningen.

Respektlösheten känner inga gränser i maktens och bulvanernas värld. Det framgår senare att fastigheten varit föremål för värdering i början på sommaren, naturligtvis utan att sonen meddelats.

När han nu protesterar mot försäljningen och nämner att utrustningen i garaget tillhör honom väljer bulvanerna att några dagar senare vräka ut densamma på gården.

När detta skrivs i september 2012 är fastigheten såld. Hur efterspelet kommer att utvecklas får framtiden utvisa.

Det är dags att summera bloggarna under den här rubriken. Vår fallstudie är beskriven i grova drag, det är ett enskilt fall, men det finns fler. I dagarna pågår förberedelser för tvångsförsäljning i ett annat fall, där fastigheterna ligger i attraktivt läge i tätorten. Där handlar det om miljonbelopp. Också här har makten och bulvanerna anlitat mäklare och föranstaltat om försäljningen utan att ha inskaffat medgivande från berörda anhöriga i frågan.

Har den konfiskatoriska principen slagit rot i kommunen norr om skogen i synen på de äldre som råkar i klorna på en allt hungrigare byråkrati?

Några frågor återstår att ställa, dom kommer i nästa blogg.

2012.09.29

Jarl S