Ett förlorat land

 ”Där björkarna susar sin milda sommarsång

Och ängen av rosor blomma”, för att citera skalden.

Där reser sig nu stålskogarna i det som kallas parker, men i själva verket är industriområden. Där virvlar deras enorma vingar från 200-250 meter höga torn, med vingspann om 150 meter eller mer. De suger in fåglar, fladdermöss och insekter, vilka huggs i bitar och slits i stycken. De sprider sitt pulserande oljud, sina ljusmattor dygnet runt i det som en gång var områden och hem för naturens mångfald och människor som bor på det vi kallar landsbygd.. Hur är det möjligt?

Örn slaktad av vkv

Undrar vad hovpoeten och naturvännen Evert Taube skulle skaldat om han levat. Han som skrev den odödliga visan ”Änglamark” en gång för länge sedan, när kampen stod om de sista orörda älvarna.

”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill

Jorden vi ärvde och lunden den gröna

Sluta att utrota skogarnas alla djur

 låt örnen flyga, låt rådjuren löpa”

Nu ser vi stålskogarna breda ut sig över enorma områden, områden sålda eller ”arrenderade ut” till internationella finansintressen. Bebyggda med hjälp av enorma subventionernas, utan vilka de inte skulle existera.

Sådant händer väl inte i vår upplysta tid? Pengarnas makt korrumperar, med ”Judaspengar”, kan alltid stöd köpas påstås det. Även myndigheter vilka borde vara naturens beskyddare, är numera stålskogarnas vänner och beskyddare.

Finns då ingen i de politiska systemen som vågar ifrågasätta galenskapen? Var finns det parti som vågar gå emot den skövling av naturvärden, och den rasering av vår energiförsörjning som pågår?

Har det kollektiva trycket blivit så starkt, att tystnaden är det givna svaret på kritiken från de som drabbas, och de som värnar om det som alltmer framstår som ett förlorat land?

2021.11.17

Jarl Strömbäck

0706726669

 

 

 

Svek mot väljarna

Sen augusti och vädret har efter en riktigt fin sommarvecka återgått till det mulna grå. Men vattnet var välkomnande varmt med sina 17 grader, när jag badade i havet under gårdagen. Faktiskt lite varmare än luften.

Nu har också arbetet i politikens olika fält kommit igång. En nyhet som inte borde vara det, är att landets liberala parti, Folkpartiet, nu insett att man kanske borde kalla sig liberaler. Så namnfrågan har blivit het och kommer att avgöras på kommande landsmöte. Ett evenemang undertecknad tagit del i vid 4 tillfällen.

Mark Twain om argumantation

Och i landets storpolitik noterar vi att den rödgröna regeringen fortsätter sin landsbygdsfientliga politik. Nu höjs drivmedelsskatterna ordentligt, och dessutom läggs en indexering på priserna som medför årliga uppjusteringar av skatterna med ett antal procent. Den ekonomiska snaran dras åt snäpp för snäpp om de som har sitt boende utanför de stora städerna. Och än en gång visar sig politikens svekfullhet i full blomning. Det S-märkta och dominerande partiet i regeringen, lovade att inte höja drivmedelspriserna i valet 2014.

I de stora städerna pilar kollektivtrafikens olika fordon fram och åter med en turtäthet som gör bilen tämligen obehövlig. Den kan avvaras och ersättas av deltagande i en bil pol, eller den får bli stående att användas som en extra resurs. Där kan man kanske bortse från bilen som transportmedel, på ett helt annat sätt än den som bor på landsbygden utan tillgång till en fungerande kollektivtrafik.

Och för att göra en tillbakablick till länet mitt i Sverige och dess landstingsproblem. Nu väljer den röda S-märkta landstingsledningen att genomföra förändringar i sjukvårdsstrukturen som står i bjärt kontrast till kraven på lika villkor när det gäller tillgång på sjukvård. Nu fortsätter nermonteringen av sjukvården i de norra och västra delarna av länet med accelererad kraft och tyngd. Om det sa man inget innan valet 2014.

Så demonstreras sveken mot väljarna och landstingens oförmåga att ge sjukvård på lika villkor. Och återigen borde frågan aktualiseras, behövs landstingen egentligen.?

2015.08.26

Jarl

Illusion kontra verklighet

Snön hänger tung på träden och det är bländande vitt när jag kör till morgongympan denna fredag i januari. Blötsnön har klibbat fast där den landat, det blir stora tyngder av det och resultatet låter inte vänta på sig. El-avbrotten har varit legion de senaste veckorna sedan vintern slog till. Beredskapen är kanske inte så god, för att vända på en gammal klyscha.

Årsskiften är också tid för jämförande avstämningar. En sådan kom i DN häromdagen, där konstateras att om man ser på de senaste 30 åren ( 1981-2011) så har befolkningen i vårt land ökat i antal med 1 miljon till nu 9 miljoner. Men samtidigt har av landets 290 kommuner, fler än hälften nämligen 148 kommuner minskat i invånarantal.
Hela Sverige skall leva är en känd slogan, och den unge riksdagsmannen som nyligen kommit in i riksdagen och skaffat lägenhet i Stockholm skriver i lokaltidningen om vikten av att värna om den landsbygd han inte har en tanke på att själv bosätta sig i. Det är opportunt att använda floskler man tror går hem, men som man inte anser applicerbara på det egna jaget.

Så är det nog för många, storstaden med dess puls, faror och frestelser lockar mer än den lugna tryggheten om den nu finns på landsbygden. Är det då möjligt att vända utvecklingen och ge verkligt stöd till en levande landsbygd?

I så fall måste man nog titta på vårt västra grannland och vara beredd att kopiera dess synsätt. Nämligen det att den produktions som utförs på en ort, en kommun eller ett län skall beskattas åtminstone delvis där, och inte i huvudstaden. Med de synsättet skulle många små kommuner med vattenkraft, malm och/eller andra naturtillgångar bli mycket framgångsrika. De skulle kunna dra till sig industrier och service på ett helt annat sätt än idag. Och naturligtvis finns det skäl till att man inte valt den vägen.

Den finns ett mått av fördumning också i det att vi bygger myrstackar, städer som blir alltmer komplicerade att hålla igång. Alltmer svåra att leva i, samtidigt som vi i någon form av självbedrägeri målar upp landsbygden i romantiskt vackra ord och färger.

Illusion kontra verklighet.

2012.01.20
Jarl Strömbäck