Det ultimata priset

 

Helgdagarnas mångfald, och möten med nära och kära, varvas med läsning och avkoppling. I det sammanhanget är det dags att återkomma med en recension över en bok som på många sätt är mycket läsvärd.

Den lyfter fram mänskliga relationer på ett både brutalt och mycket läsvärt sätt. Den är med anledning av samhällsutvecklingen i stort ute i angeläget ärende. Den är utlämnande på ett sätt som är ovanligt i vår tid, men också med stor sannolikhet till del åtminstone aktuell i många människors verklighet.

Frida Boisen har med sin bok ”Berätta aldrig det här”, på ett utlämnande sätt gett oss som läsare en spegelbild av både framgång och dess pris. Kärlek och dess sönderfall. Och det ultimata pris som dessvärre ett antal personer dagligen väljer i vårt land.

2022.01.05

Jarl S

Vårvinter

Snön lyser bländande vit över nejden, och solen skiner så fint denna vecka 10 2013, sportlovsveckan. I huset på relingsvägen möts generationerna, där finns den 4-månader gamla gossen. En vacker frukt av mötet mellan nord och syd i vår globaliserade värld. Mellan den svenska unge professorn, och invandrarflickan som blivit en företagsledare och kulturpersonlighet.

Där finns den blonda och mycket svenska 8-åringen. Vi spelar spel, ritar och skojar. Och naturligtvis, prövar skidorna runt Hörnsjön, Skyttis är avstängt för ungdoms-SM. Och pulkabacken och sparken får också motionerna och förnöja. Och när natten sänker sig över bygden, sover 8-åringen tryggt mellan sina morföräldrar i dubbelsängen.

Tid för lek, tid för relationsskapande mellan generationerna. I det ligger mycket positivt, och det är lätt att underhålla den rollen också. Med två timmars körning mellan orterna där barnbarnen bor och den där undertecknad har bopålarna, är det inte alltför svårt att finnas till hands när det behövs.

Så går livet vidare, nu kommer årets kanske finaste tid, den mellan påsk och midsommar. Tiden när livet återvänder i alla dess former. Fåglarna som kvittrar alltmer ivrigt. Snösmältningen som bär löften om vårens blommor.

Blåsipporna och vitsipporna som så småningom kommer att titta fram mellan ännu frusna tuvor.

Men innan dess, många fina mil i skidspåren, och fina stunder med solen i ansiktet i någon vindskyddad vrå utomhus. Visst är det något att glädjas åt?

2013.03.09

Jarl Strömbäck

En enkel till Antibe

Dymmel-onsdag och 7 grader kallt på tidig morgon när det här skrivs. När solen fått värma en stund är det dags att spänna på skidorna för lite frisk luft. Men först något så ovanligt i den här bloggen som en filmrecension.

Ur filmen en enkel till Antibe

”En enkel till Antibe” är nämligen en film som kan ses på olika sätt. Som en skröna eller en tämligen ytlig komedi. Men den innehåller ett budskap som troligen de flesta med livserfarenhet kan känna in sig i, nämligen minnesbilder ur det förflutna. Ur den synpunkten sett är det en film som betyder och berör. En film för de som engagerar sig i människor och relationer.

Den har sitt ursprung i ett samtal regissören Richard Hobert berättat om. För en del år sedan fick han ett samtal från en för honom okänd dam, som efter inledande samtal berättade att hon haft en relation med Hoberts far i unga år, men att den relationen avbröts av samma skäl som anges i filmen. Damen ifråga ställde frågan till Hobert om han trodde att hon nu, på ålderns höst kunde kontakta sin gamle vän, Hoberts far.

Hur det gick med det skall jag inte referera, inte heller de återkommande tillbakablickarna i filmen drivna av svek som jagar huvudpersonen i dröm och vakenhet. Men för den som är intresserad av relationer människor emellan, är filmen en både tankeväckande och glädjespridande upplevelse.

Påskens budskap handlar ju mycket om just detta, hur behandlar vi varandra som människor, som personer. I det sammanhanget passar ”En enkel till Antibe” alldeles utmärkt. Ge den 1 timme och 45 minuter, det är den värd.

2012.04.04

Jarl Strömbäck