Dymmel-onsdag och 7 grader
kallt på tidig morgon när det här skrivs. När solen fått värma
en stund är det dags att spänna på skidorna för lite frisk luft.
Men först något så ovanligt i den här bloggen som en
filmrecension.
 |
| Ur filmen en enkel till Antibe |
”En enkel till Antibe”
är nämligen en film som kan ses på olika sätt. Som en skröna
eller en tämligen ytlig komedi. Men den innehåller ett budskap som
troligen de flesta med livserfarenhet kan känna in sig i, nämligen
minnesbilder ur det förflutna. Ur den synpunkten sett är det en
film som betyder och berör. En film för de som engagerar sig i
människor och relationer.
Den har sitt ursprung i ett
samtal regissören Richard Hobert berättat om. För en del år sedan
fick han ett samtal från en för honom okänd dam, som efter
inledande samtal berättade att hon haft en relation med Hoberts far
i unga år, men att den relationen avbröts av samma skäl som anges
i filmen. Damen ifråga ställde frågan till Hobert om han trodde
att hon nu, på ålderns höst kunde kontakta sin gamle vän, Hoberts
far.
Hur det gick med det skall
jag inte referera, inte heller de återkommande tillbakablickarna i
filmen drivna av svek som jagar huvudpersonen i dröm och vakenhet.
Men för den som är intresserad av relationer människor emellan, är
filmen en både tankeväckande och glädjespridande upplevelse.
Påskens budskap handlar ju
mycket om just detta, hur behandlar vi varandra som människor, som
personer. I det sammanhanget passar ”En enkel till Antibe”
alldeles utmärkt. Ge den 1 timme och 45 minuter, det är den värd.
2012.04.04
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar