Vi har i en serie bloggar kunnat följa
ett fall där en enskild person satts under förvaltare, utan samlat samtycke
från närmast anhöriga, de tre barnen, och följderna av det. Är detta en skröna
eller verklighet?
|
Överförmyndaren |
Berättelsen bygger på information från
berörda, dels muntlig men också skriftligt verifierad. Den väcker ett antal
frågor, frågor som blir till farhågor för alla de som åldras i kommunen och
rättsäkerheten för dessa.
· Är det rimligt att kommunen, i form av överförmyndaren,
tar sig rätten att begära förvaltarskap över person, rätt och egendom över
äldre, i strid mot anhörigas uttalade vilja?
· Är det rimligt att kommunen, representerad av
överförmyndaren, tar sig rätten att sälja äldres egendom utan anhörigas samtycke?
· Görs det i syfte att öka de ekonomiska
tillgångar vilka sedan finns med i avgiftssättningen? Om inte, vad är syftet
med den sortens handlande? I kommunens
regelverk tar man sig friheten att avyttra den förvaltades egendom om den har
ett värde större än 2 basbelopp(88.400 kronor).
· Finns ett planerat och nu också systematiserat
sätt att agera i de här frågorna?
Följande vet vi, vetskap som kan ses
som ledtrådar i förståelsen av utvecklingen.
· För några år sedan avskaffades
överförmyndarnämnden. Inga nämndsprotokoll skrivs längre. Besluten tas i slutna
möten, och beläggs i allmänhet med sekretess. En sekretess som inte sällan
skyddar myndigheten, mer än den drabbade personen.
· Makten över de viktigaste beslut som gäller
den enskilde överhuvudtaget nämligen självbestämmandet, styrs efter beslut om
förvaltarskap av överförmyndaren Jan-Olov Häggström och hans medarbetare.
· Förvaltarskapen ökar i antal, vissa av
förvaltarna har inte fått formell utbildning på många år. De blir lätt maktens
redskap och uppträder på det sättet. Värdering och tvångsförsäljning av äldres
fastigheter, utan hänsyn och samtycke från de anhöriga borde rimligen lagprövas
i högre rätt.
· Kommunen är en tung instans i samhället,
rättsystemet likaså. Det är uppenbart att en nära samverkan mellan de två
myndigheterna förekommer, en samverkan som åsidosätter den oväld som borde vara
”justitias” adelsmärke.
· Drygt 2000 personer omfattas av omsorgens
taxor, av dem bor ca 800 på särskilda boenden. Alltfler får ta på sig den
kommunala tvångströja som förvaltarskapen innebär, inte sällan i konflikt med
de mest berörda. I kommunen Örnsköldsvik har när detta skrivs 99 personer
fråntagits sina medborgerliga rättigheter genom förvaltarskap. Gode män har
drygt 500 personer.
· En sista fråga värd ett seriöst svar, är vi på
väg mot ett samhälle, där konfiskatoriska synsätt på de äldre och deras
livsbetingelser, alltmer tränger tillbaka rättsäkerheten?
2012.10.02
Jarl Strömbäck