Makten och bulvanerna 7.

Somliga föredragningar har ett värde långt större än andra. När Alzheimerföreningen den 25.10 ordnade ett öppet möte i fullmäktigesalen i kommunen norr om skogen, blev den nästintill fullsatt. Intresset var stort och väl motiverat.

I stort sett alla medborgare kommer någon gång i livet att via anhöriga eller bekanta mötas av den minnets skymning som med ett samlingsnamn kallas demens. Det är en sjukdom, men betraktas av både enskilda och myndigheter som ett tillstånd. Med andra ord förvägras mer än hälften av de som drabbas medicinering för att bromsa förloppet. Hur är det möjligt?

Men det som skulle göra kvällen riktigt intressant var det anförande Jan Norberg höll om kampen för sin mors heder och självbestämmande. Det var ett riktigt gripande dokument, väl sammanställt, det han redovisade.

Förskräckande är vidden av det godtycke som sprider sig i organisationer och myndigheter som får en närmast obestridlig makt över enskilda personer öde. Att gamla människor med svaga nätverk dessutom gör dem lätta att fånga in, gör det hela bara osmakligare.

Jan Norbergs dragning visade på ett övertygande sätt på de mekanismer som används från myndighetens sida, för att få kontroll över enskildas rätt och egendom. Med den rätten har man också rätten att förfoga över de tillgångar den enskilde har, vilket i sig kan ses som en lockelse för en hungrig byråkrati.

När det efter en timmes föredragning var dags för applåder valde något 10-tal av den lyssnande publiken att vända ryggen till och gå. Måhända blev igenkänningseffekten alltför stor för bulvanerna.

Den stora delen av lyssnarna valde att med applåder visa sin uppskattning för en dragning, som är något av det viktigaste jag upplevt under mina ca 20 år i politiken.

26.10.2012

Jarl Strömbäck