Det skymmer när vi sätter oss i
bilarna. Vi kör söderut från staden som gärna kallar sig Norrlands huvudstad.
Viker så småningom av österut, på små vägar. Vägar kantade av barrskog och
återkommande större eller mindre ansamlingar av hus. Ljusen tänds i dem men
gatljusen saknas. Det märks att vi avlägsnar os från stadens brus.
Efter någon mil är vi framme vid
parkering och letar oss fram i det tilltagande mörkret, vi har varit här förut.
Där ute, allra längst i öster ligger det gamla fiskeläget och lotsstället
Lörudden.
Vi hälsas välkomna vid glasdörren av
en vänlig man, och får vårt bord. Vi är på plats i en av den här landsendans
finaste fiskrestauranger, här är varmt, ljusen är tända och det bjuds till fiskdelikatesser
med Kalix Löjrom som tema. Kalix löjrom, som nu blivit ett registrerat och
skyddat varumärke, och som fiskas under en intensiv månad senhösten varje år,
bland andra av undertecknads bror, ordförande för fiskarna i Bottenviken.
Nu skall kvällens äras åt ett antal
födelsedagsbarn. Tova, 8 år fyllda för en vecka sedan. Jesper, en mogen man och
med tungt regeringsuppdrag som fyllde för några veckor sedan, och så
undertecknad. Vi är 9 personer runt bordet, bland dem också lilla ISA tre år,
och det lilla barn som när som helst nu väntar på att få se dagens ljus i kloka,
”tankar för dagen i P1” mor Berivans putande mage.
Snart är lokalen full av glada
människor. Den kulinariska upplevelsen är hög med 7 små rätter serverade under
3 timmar. Men allt går så bra, även om lilla Isa behöver röra på sig ibland, hon
är ensamt litet barn i salen, och omhuldas av fler än familjen.
Ute är det becksvart när vi lämnar
lokalen, det tar en stund att få mörkerseendet. Men det är en härlig kväll,
stilla och här ute i havsbandet finns inga störande ljus. Här syns verkligen
stjärnhimlen. Karlavagnen lyser upp himlen så fint. Det är några hundra meter
till bilarna, och vi pratar, mår bra och försöker undvika vattenpölarna från
tidigare regn. Det är dags att återvända, gåvor skall fördelas och de små
behöver sova.
Höstkvällar kan vara riktigt fina de
också.
2012.10.20
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar