En epok har gått ur tiden. Du föddes
för snart 100 år sedan, i en tid när det stora första kriget rasade i Europa.
Däruppe i norra Sveriges glesbygd var armodet kriget för dagen. Det var på
hästskjutsarnas tid, om man nu hade den lyxen, långt innan bilar och bussar
fanns.
Du fick aldrig se din egen far, han drunknade
när du som första barn låg i din mors sköte. Så mycket präglar människor.
Saknad och utanförskap.
Själv skulle du föda fram åtta
fullgångna barn, ett dog strypt av sin egen navelsträng vid födseln. Vi var
många som skulle dela på utrymme och mat i hemmet i norr. Vad är det som gör
människor stora och starka i anden?
Så många minnen, rättsmedvetandet som
fanns som en gyllne sträng i allt som sades eller gjordes, och framför allt den
stora inre styrka du bar, bakom den lugna och vänliga ytan.
Våra 16 år tillsammans i
föräldrahemmet innan den stora världen kallade, gav undertecknad den prägel som
följt genom åren. Mänsklig storhet har lite med titlar att göra, den inre
egenskapen kan vara väl så stor hos den minsta av våra bröder och systrar.
Så många samtal vid mina återkommande
besök, senast nu i augusti. Alltid en öppen dörr, och intill de sista timmarna
bodde i egen lägenhet, lagade din egen mat och betalade dina egna räkningar. 97
år, 2månader och 22 dagar lång blev ditt livs resa, innan infarkten på mindre
än 1,5 dygn ändade livsvandringen.
Likt ett höstlöv rycktes du bort. Det och
några rader från ett av dina barnbarn får bli en liten hälsning. Kanske kan du
läsa den där i din himmel. Dags att torka våta kinder, livet går vidare i dina
många barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman,
medgång och motgång här ständigt följs åt.
Skyar med solsken, och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.
2012.10.22
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar