Vanstyrets politk 9.

Den här bloggen skall berätta den lilla sagan om modern och den vanartiga dottern. För så berättas den i kommunen norr om skogen och i dess lokaltidning.

I den, lokaltidningen alltså kunde man den 6 oktober nådens år 2012 läsa en artikel, av vilken framgick att den vanartiga dottern i den kommunala familjen, dess energibolag måste få mera pengar för att man var så skuldsatt.

Man hade tydligen spenderat massor av pengar på helt tokiga saker, hur tokiga som helst egentligen. Då klagade den vanartiges moder, ja urmoder kanske man skulle säga eftersom det var allmänt känt att hon var den som bestämde.

Hon lät i bladet skriva att ”jag brukar tänka på kommunkoncernen som en familj, där dottern har hamnat i en tuff situation. Hon har fått svårt att klara av sina lån, av olika anledningar. Då hjälper naturligtvis modern till, stöttar sin dotter med lånet och räntorna.”

 Så ömsint och omtänksamt sagt. Hon, urmodern beklagar sig vidare över att hon upplever svårigheter att pedagogiskt förklara det som nu sker. Tänk att de drygt 50 000 medlemmarna i den kommunala familj kommunen kan liknas vid har så svårt för att förstå pedagogiken. Hon har ju undervisat barn, vuxna borde väl inte vara svårare att pedagogisera? Och trots allt hade hon ju genom sin generösa attityd blivit hedrad med ledarskapet i familjeråden vid alla val sedan mer än 15 år.

Men nu handlade det om de problem som den vanartiga dottern, energibolaget ställt till med. Visserligen var det hon, urmodern som med hela handen ställt krav på att dottern skulle göra just det som nu vållat problemen. Men för den skull kan man ju inte lasta henne urmodern för att dottern gör just det som hon blir ålagd att göra, eller kan man det?

Så genom att skuldbelägga de anställda hos dottern, istället för sig själv, bekräftar hon den tes som i sensmoralens form kan sammanfattas med ”oförmågan, eller oviljan att se sin egen roll i dramat. Så mycket bekvämare då att flytta fokus på andra när välgång vänds till motgång.”

Och möjligheten ges att själv ikläda sig rollen som den räddande ängeln. Den ängel som med sin hjälpande hand generöst skyler över sina egna tillkortakommanden. Det sker så elegant, den vanartige dotterns skulder fördelas generöst och obekymrat ut över kommunens alla övriga medborgare.

·       725 miljoner i direkt kapitaltillskott

·       300 miljoner beviljade i våras

·       220 miljoner genom överföring av Domsjö Vatten till Miljö o Vatten (Miva)

Snipp, snapp, snorum, hej kackalorum och så var sagan slut.

2012.10.07

Jarl Strömbäck

 

Vanstyrets politik 4.

I föregående avsnitt under den här rubriken använde jag dansen som bild för utvecklingen. Det är nu dags att med grova penseldrag ta sig an de riktigt stora elefanternas dans runt guldkalven, det politiska lättsinnet representerat av kommunens kassa och kreditvärdighet.

Vi börjar med det nya SEKAB, men först något om det gamla. Jag väljer för enkelhetens skull här att enbart fokusera på kommunen norr om skogen när det gäller ägandet, väl medveten om att ägandet delades med också andra intressenter.

SEKAB var när det övertogs av kommunen via energibolaget ett väl trimmat och lönsamt företag. Vinsten låg på stadiga 50 miljoner per år, det var ett välskött företag, men det skulle snart bli ändring på det. In på arenan klev förföraren, låt oss kalla honom Etanol-Jesus. Under hans ledning skulle företagets lönsamhet totalt raderas ut, det skulle förvandlas till en enorm förlustkälla, omskrivet i riksmedia som landets troligen största politiska haveri när det gäller kommunal inblandning i näringslivet.

Ethanol-Jesus är den borne predikanten. Han bar på två agendor, dels den offentliga, dels den personliga. Den offentliga handlade om devisen ”bortom oljan”. Där predikade han etanolens välsignelse. Den skulle framställas ur skogsråvaran i norr. Stora fabriker skulle byggas här, och vår landsända på sikt bli ett Klondyke. Etanolens välsignade rikedomar skulle översvämma de norrländska kommunerna.

Den mer personliga agendan hade ett annat fokus. Där handlade det om att via ”landgrabbing”, mer eller mindre olagligt övertagande av stora markområden i Afrika, bygga upp enorma odlingar av sockerrör, för att den vägen ge råvara till etanolen. Och produktionen skulle ske i andra länder, Polen och Ungern initialt.

Samtidigt som den första agendan basunerades ut av etanol-Jesus och hans underhuggare till godtrogna kommunpolitiker i de norrländska kommunerna, planerade och genomförde han upprättandet och kapitaliseringen av bolag i olika afrikanska länder med pengar kommunmedborgarna trodde skulle gå till verksamhet därhemma.

 Hur många i de berörda bolagens styrelser som var informerade om dubbelspelet lär vi  aldrig få veta. Vad vi däremot vet är att det inte stannade med de afrikanska bolagen, Etanol-Jesus och hans vänner hann också med att etablera sig i Ungern och Polen med stora ekonomiska konsekvenser för kommunen norr om skogen.

Under resans gång framställdes via de kommunala bolag som officiellt var ägare till SEKAB återkommande krav på nytt kapital. Tillsammans har kommunen enligt den 2009, utgivna officiella skriften drygt 600 miljoner i lån och förbindelser till SEKAB.  Den afrikanska delen i Tanzania, Mozambiqe och Togo hann kosta 200 miljoner, innan kommunen norr om skogen kastade in handuken.  Etanol-jesus fick köpa den verksamheten för 400 kronor. Hur mycket av de 200 miljonerna som ingick i det köpet torde vara försett med högsta sekretess.

 Av satsningen på norrländska fabriker blev intet. Däremot kom man igång ordentligt i Polen och Ungern, satsningarna där har dragit mer än 300 miljoner, utan någon som helst avkastning.

Det nya SEKAB blev för kommunen norr om skogen ett totalt misslyckande. Dess skulder skulle bli en bärande del i det kapitaltillskott om ca 1000 miljoner som kommunen nu måste upp med för att rädda berörda kommunala bolag. Och kommunledningen har tvingats kapitulera när det gäller boskillnaden mellan den skattefinansierade kommunen, och de av aktiebolags lagstiftningen styrda bolagen. Någon utdelning från de kommunala bolagen de kommande åren är inte att räkna med, trots de enorma investeringarna.

Genom internbanken har alla lån, alla skulder placerats i kommunens knä. Där kommer de under många år framöver att stjäla resurser från omsorg, skola och andra kärnverksamheter.

Dansen om guldkalven, den kommunala kassan slutar inte där, mer skulle visa sig komma.

2012.06.11

Jarl S

Riskfritt

Det krävs mod, kunskap och övertygelse för att vända sig mot en handlingslinje som flertalet stödjer. Det är desto lättare att gå ut med kritik när facit redan föreligger. Sällan manifesteras det tydligare än i de inlägg SVT-Mittnytt  hade om Övik energi den snart gångna veckan (21-2012).

Medan rikstäckande media som Veckans Affärer, Affärsvärlden, Sv. Dagbladet, tidskriften Fokus, SVT riksnyheter för att nämna några under åren uppmärksammat Öviks förunderliga affärer, har undersökande reportage från den lokale bevakaren Mittnytt varit marginella.

När så facit kommer, energibolaget förvandlats från en kassako, till en enorm skuldkälla med behov av 900 miljoner för att inte gå i konkurs, då vaknar Mittnytt till liv. Men istället för en djupgående analys av orsakssamband, blir det ett ytligt reportage, med stänk av likgiltighet.

Ingen fördjupning i SEKAB-affären, ingen fördjupning i kommunens månghundramiljons rullning till Domsjö fabriker, och ingen fördjupning i varför man byggde ett kraftigt överdimensionerat kraftvärmeverk, när man kunde kommit undan med en ¼-del av kostnaden om man bara byggt för fjärrvärmens behov.

Och som bollplank i det politiska systemet väljer Mittnytt i reportaget ett par politiska personer, vilka företräder partier vilka var delar av det etablissemang som gick in i de affärer som nu resulterat i den ekonomiska baksmällan.

Nu är det riskfritt att vända kappan efter vinden, att kritisera utvecklingen när facit tydligt och klart föreligger. Så demonstreras det politiska hyckleriet med Mittnytt som budbärare. Tack för den lektionen.

2012.05.24

Jarl Strömbäck

Oroande utveckling

 Nöden har ingen lag hävdas det ibland. Och visst finns det situationer när lag får stå tillbaka för de akuta behoven. Om jag hade en svårt sjuk person i min bil som behövde komma till sjukhus, då kanske inte hastighetsgränserna var det jag prioriterade högst.

Kanske är det på samma sätt man nu i desperation i Örnsköldsviks kommun hanterar frågorna kring de kommunala bolagens prekära situation. Enligt kommunallagerns §9-10 skall ekonomiska och budgetfrågor fastställas och beslutas i kommunfullmäktige. När kapitaltillskotten till de kommunala bolagen Rodret/Övik energi behandlades i senaste kommunfullmäktige den 27.2, ansåg majoriteten (S) att man för ospecificerad disposition behövde 186,3 miljoner förutom de 113,7 miljoner som erfordrades för uppfylla kapitalkostnadsgarantin.

 Trots upprepade frågor fick fullmäktige ingen specifikation över hur de 186,3 miljonerna kommer att användas, när de kommer att användas och till vilka utbetalningar.

 Man går nu vidare i sin strävan att kringgå fullmäktiges enligt lag (KL) fastställda ansvar för den ekonomiska beslutsprocessen. Man inför nu inom ekonomiförvaltningen en nämndfunktion kallad internbank. Där kommer man utan föregående behandling i KF och endast med redovisning i efterskott att hantera kommunens ekonomi inklusive de kommunala bolagens, intill ett belopp om drygt 4000 miljoner kronor.

 Det som utvecklas nu inom Örnsköldsviks kommun är i grunden en nedmontering av kommunfullmäktiges roll som kommunens högsta beslutande organ. Det är en oroande utveckling som leder bort från insyn, påverkan och verklig demokrati.

 2012.03.01
Jarl Strömbäck/SPI
Relingsvägen 22
89178 Bonässund
070 6727669

Vem rattar kommunen

Har just avslutat en första genomgång av handlingarna inför kommunfullmäktige i kommunen norr om skogen. Det är en intressant läsning, men kanske ur ett mindre smickrande perspektiv. Kommunens energibolag (de brukar vara präktiga kassakor) har behov av 900 miljoner i stöd för att inte gå överstyr.

Hittills har man särat på kommunens ekonomi och bolagens. Samtidigt har energibolaget använts som en plattform för upplåning som i dagsläget uppgår till 3000 miljoner på en omsättning av ca 850 miljoner. Det är egentligen förfärande siffror.

Frågan om ansvar för utvecklingen är heller inte solklar, eftersom en överväldigande majoritet i fullmäktige, och i beredande organ gav klartecken till upplåningen när den startade för 6-7 år sedan.

En annan fråga gäller den om vem som egentligen styr i kommunen, är det tjänstemän och lobbyister som håller i Rodret (namn på det kommunala bolagsparaplyet), och förmår mindre kunniga politiker att ta urdåliga beslut. I Bolagen liksom i förvaltningarna sitter experterna. De är de som har har problemformulerings privilegiet för att uttrycka sig så. Med sina skruvade prognoser och bildpresentationer övertygar de lätt en politisk nämnd utan egentlig faktagrund att stå på. Den problematiken är också i stor utsträckning relevant också i nämnderna.

Så för att återgå till energibolaget, det är klokt att också läsa det ”finstilta” i det 23 sidor omfattande underlaget. Där gör nämligen energibolagets ledning nedanstående gardering giltigt även om man får begärda 900 miljoner.

Man skall dock vara medveten om att detta (att 900 miljoner räcker) bygger på att alla antaganden om intäktsökningar och effektiviseringar fullt ut är möjliga att nå, utan att kostnaderna ökar mer än marginellt. Kalkylen bygger också på antaganden om elpriser och elcertifikatpriser som bedömts i budget 2012 och på att inga nedskrivningar framgent kommer att bli ektuella. Många av faktorerna är opåverkbara för bolaget.

2012.02.18
Jarl Strömbäck