Who´s pulling the strings

Vem drar i trådarna, och med vilka motiv. Frågan är nu högaktuell efter att FBI-chefen James Comey, till synes självsvåldigt gjort sig till en väsentlig del i den amerikanska presidentvalsrörelsens absoluta slutfas. Som före detta vice justitieminister i den republikanska regeringen under George W Bush, och hängiven republikan, väljer han nu att svärta ner sitt opolitiska ämbete i FBI, med att ta politiskt parti för den ena parten, Donald Trump i valrörelsen.

För det får han svidande kritik från de egna leden av juridisk expertis. Han gjorde det trots avrådan från den nuvarande regeringens justitieminister. Det var ingen oöverlagd åtgärd, det var en väl tidssatt aktion, med syftet att jämföra Hillary Clinton med den på sin tid avsatte Richard Nixon. Ett motdrag till det stöd som Hillary Clinton nu får av den avgående presidenten Obama och hans fru Melanie.

Den kamp om makten vi nu ser i USA, saknar motstycke i landets historia. Den bådar inte gott, och kommer att bli svår att hantera för kommande administration. Comeys aktion kan lätt ses som en isolerad företeelse, men så fungerar inte politiken. Det var en väl överlagd åtgärd, med stöd av den mer militanta del av republikanerna som stödjer Trump. Comey måste inse att hans dagar i tjänsten som ledare för FBI är räknade, om Clinton blir president. Å andra sidan är han ett givet ministerämne i en Trump-ministär.

Så ser cynismen ut i den amerikanska valrörelsens slutskede. Ett val som också kommer att ha fundamental betydelse för europas säkerhet. Med Trump i ledningen i USA, kommer Nato att nedmonteras, det har han tydligt gjort klart. Och med en samtidig vurm för Vladimir Putins ledarskap, så ser vi från europeisk horisont en framtid där hotet från öster ökar samtidigt som stödet från USA försvinner.

De som drar i trådarna i det här valet, spelar också med världsfreden som insats.

2016.10.30

Jarl

Fading dream

Den amerikanska drömmen, är den numera en alltmer flyende och försvunnen dröm? Med anledning av presidentvalet i den demokratiska världens under årtionden starkaste och viktigaste land, riktas alltmer av uppmärksamhet mot den märkliga valrörelsen. En valrörelse som kommit att handla mer om kandidaternas vandel, än om deras program för att föra den amerikanska drömmen framåt.

Bland alla de media som granskat USA, gjorde även tidskriften Aktiespararen ett temanummer i oktober, med fokus på den ekonomiska utvecklingen i USA. Man konstaterar där att 0,1% av den amerikanska befolkningen äger lika mycket som 90% av de övriga? Gapet mellan rik och fattig är större än någonsin. Den amerikanska medelklassen minskar samtidigt som de rika blir rikare, och gruppen fattiga ökar. Den amerikanska drömmen, som varit en vägledare för generationer, blir allt svårare att förverkliga.

I Svt visas dokumentärprogrammet “Från Clinton till Clinton”, som visar på utvecklingen under åren från Bill Clintons valkampanj 1992, till dagens läge. Också där speglas ett USA som brottas med ökande klyftor, ökad misstro när det gäller förverkligandet av den amerikanska drömmen. Och i det ljuset skall också valkampanjen ses.

När nu i dag (26.10) också Colin Powell, en av de absolut ledande republikanske personligheterna går ut med budskapet att han inte kan stödja Donald Trump, så är det bara en av ett stort antal personligheter som med sina namn direkt eller indirekt stödjer demokraten Hillary Clinton. Samtidigt ger det Donald Trump ytterligare argument för att kampen om presidentskapet den här gången går som en kamp mellan folket och etablissemanget Mellan de som skott sig på makten, och folket som förlorare.

I så måtto är kampen om presidentskapet den här gången något helt annat än en normal valkamp. Det handlar om oerhört mycket mer, politikens trovärdighet är realiteten i fokus. Någonstand går också gränsen för hur stora skillnader i samhället som ett folk kan absorbera och bära, i vart fall i ett demokratiskt samhälle.

USA-s ledarskap, oavsett om det heter Trump eller Clinton efter den 8 november, måste sätta folket i fokus för sitt beslutsfattande i långt högre grad än tidigare. Annars kommer nog landet att implodera av inre spänningar. Obamas 8 år, blockerade av republikanernas motstånd mot reformer, har skapat grunden för den oro som nu präglar valet. Och indirekt nu också skakar hela det amerikanska samhället.

2016.10.26

Jarl S

Demokratins röst

Det hävdas inte så sällan att demokratin går fram som en vinnare runt om i världen. Det är nog en sanning med en stor del av frågetecken. Att man håller val i många länder innebär inte att de är demokratiska, om samtidigt ingen opposition tillåts. Sådan är situationen i exempelvis Ryssland, och nu också sedan de senaste händelserna också i exempelvis Turkiet. Demokratin behöver sina röster, röster som talar fritt och tydligt om frihet och ofrihet, fredlig opposition kontra diktatoriskt våld.

Sverige hade den tydliga rösten på sin tid i Olof Palme. Avskydd av många, uppskattad av många fler. Genom sina ställningstaganden mot USA i Vietnam-kriget, blev han en symbol för motståndet mot kriget också i omvärlden, till den graden att USA kallade hem sin ambassadör. Missnöjesmarkeringen var tydlig från etablissemanget, men historien har gett Palme rätt i det fallet.

Efter valet 2014 fick vi en ny regering, och utrikesminister i Margot Wallström. Politiskt skolad under Palmeåren, är det kanske inte så överraskande att hon vädrade sina synpunkter på ett av vår tids mest feodala system, det som kännetecknar Saudi-Arabien. Ett land som förutom att vara ett av samtidens rikaste länder genom sin olja, också tillämpar lagar som saknar motstycke i demokratiskt verkande länder. Spöstraff, långa fängelsevistelse för den som opponerar offentligt mot det politiska etablissemanget. En kvinnosyn som bygger helt på mannens överhöghet över kvinnan.

Så känslig var den kritik Wallström riktade mot det Saudiska styrelsesättet, att de kallade hem sin ambassadör, och i arabförbundet agerade för sanktioner mot Sverige. Handelsförbindelserna som också styrs helt av den saudiska regeringen, kom också i fokus, och har under det gångna åren sviktat.

När detta skrivs är den svenska statsministern, tillsammans med ledare för svenskt näringsliv i Saudi för att reparera den” skada” Wallströms uttalanden skapat. Samme statsminister som gärna talar sig varm för demokrati, fred och frihet skall nu förödmjuka sig själv genom att reducera dessa värden till intet, för att säkra svensk handel av främst militär utrustning.

Demokratin behöver sina vapenbärare, låt vara att vapnet endast är ordet. Löfven kunde välja att stödja sin utrikesminister, vilket han gjorde i början av konflikten, och därmed också tydliggöra skillnaderna på demokrat och envälde. Undfallenheten i den frågan tjänar kanske mammon, men knappast fred och frihet.

Och de saudiska kvinnornas underkastelse fortsätter.

2016.10.23

Jarl S

Samhällsomstörtare

Nattens (20.10) sista och tredje debatt mellan de två presidentkandidaterna inför USA-s val av ledarskap, blev också den en tydlig markering av de båda kandidaternas synsätt i olika frågor. Å ena sidan Hillary Clinton, med en fast förankring i det amerikanska demokratiska systemet, och respekt för dess legitimitet. Å andra sidan Donald Trump som ser ledarskapet som en förlängning av det ledarskap han skapat i sina omstridda företag.

Det blir också där en tydlig vattendelare mellan respekten för demokratin i Clintons fall, och en samhällsomstörtande attityd i Trumps fall. Trump talar i jag-form, han skall bygga murar och få ett stopp på kriminaliteten Han kommer inte att godkänna valresultatet eftersom det bygger på att massmedia förföljer honom. Samma massmedia som lyft upp honom på den plattform han nu fått.

Analyserna i amerikansk press pekar entydigt mot att Clinton genom att behålla sitt lugn och vara skärpt i sina svar i debatten, framstod långt mer statsmannamässig än Trump med sina svepande angrepp och sin sluggerstil. Men kvar efter den här holmgången kan vi få ett alltmer splittrat land vilket inte bådar gott för framtiden.

Det republikanska partiet gjorde landet, världen och demokratin en stor otjänst när man tillät en i politisk mening helt oskolad person som Donald Trump kandidera till presidentämbetet. Nattens debatt lämnade en stark eftersmak av obehag, en känsla av att den amerikanska demokratin slutligen lyfts upp och ifrågasatts på ett sätt man trodde var omöjlig. Men i sin desperata kamp för att få makten drar sig Trump inte för några utspel.

I så måtto är han en revolutionär eller samhällsomstörtare in spe. Något som nu de amerikanska väljarna har att ta ställning till.

Höst 2016

Himlen är mulen och temperaturen speglar höst. Den vackra årstiden med sina otroliga färger. Men också mörker och en tilltagande kyla. På varvets upptagningsplats är det full fart med båtupptagningarna. Sommarens flytande nöjen skall nu få sin vila, och draperas med presenningar för att skydda mot vädrets alla nycker.

Också i omvärlden är det höst, i betydelsen att relationerna mellan länder och partier är mer än frostiga. I Syrien fortsätter blodbadet och slakten på varje antydan till demokrati. Den utvecklingen kommer inte att båda gott på sikt. Ryssland skramlar med sina vapen, upprustningen pågår för fullt. Och man försöker intala det egna folket att västvärlden vänt sina vapen mot Ryssland. Desinformationen är lätt att sprida i ett land som för länge sedan mist demokratisk frihet, och frihet för media att framföra alternativa synsätt.

Nu börjar också de västliga demokratierna inse att hotet mot demokratin från öster är en realitet. En ständigt pågående propaganda med syftet att underminera de västliga demokratierna, genom bland annat stöd till grupper och partier i olika länder vars uppgift det är att underblåsa motsättningar, och ifrågasätta de demokratiska system som växte fram efter 2-a världskriget.

Och i USA får fortfarande Trump rubrikerna efter sina ständigt pågående angrepp på Hillary Clinton och de som stödjer henne. En genomgång av Washington Post och New York Times innan detta skrivs visar tydligt hur Trump genom sina utspel på nyhetsplats dominerar den mediala scenen. Syftet är enkelt och tydligt, att genom en massiv medverkan framstå som den starkaste av kandidaterna i presidentvalet. Den stora massan av väljare, läser inte ledarsidorna där kritiken mot Trump bärs fram. Hillary Clinton kommer inte att vinna presidentvalet utan mycket stort stöd utifrån.

Michelle och döttrarna Obama

Michelle Obamas mycket starka tal i New Hampshire, där hon med stor auktoritet och inlevelse angriper Trumps kvinnosyn är ett sådant indirekt stöd. När också Barack Obama går till angrepp mot Trump, och ifrågasätter hans demokratisyn är också det en både relevant och viktig synpunkt inför valet av president.

Nog är det märkligt, att den fria världens främste symbol, USA, nu riskerar att implodera av de motsättningar som piskats upp av Trump, och fått gratis spridning av den mediala världens nyhetshunger.

Mönstret går igen också i vårt land, utan medias medverkan, hade SD inte varit ett riksdagsparti.

2016.10.16

Jarl

Vi eller Jag

Debatter kan vara riktigt lärorika föreställningar om man bara analyserar och lyssnar. Inte minst gäller det synen på den egna rollen, och därmed också i förlängningen synen på demokratin som samlevnadsform. I USA är nu den frågan helt polariserad efter de inledande två debatterna mellan Trump och Clinton.

Trump talar på i jagform, när han blir president skall han tillsätta en åklagare som ser till att Clinton hamnar bakom lås och bom för sina raderade e-mail. Så demonstrerar han sin syn på rättsskipning, inte olik den som tillämpas av gatans parlament och maffian.

Clinton försöker hålla sig till politiken, men kan inte heller hon bli personlig, i det att hon likt många andra, tydligt påpekar att Trump inte har de egenskaper som krävs av USA-s president.

Och nu har också media vaknat upp, och börjat syna sin roll i hela valkarusellen. Hur man låtit Trumps “galenskaper” bli förstasidesstoff just genom att de varit spektakulära och utmanande. De har sålt massor av lösnummer i medias olika kanaler. Och för Trump har det varit helt avgörande när det gällt att eliminera sina konkurrenter om nomineringen inför presidentvalet.

Nu står man där med en person, uppblåst av den mediala världen, som på allvar skulle kunna bli president i världens viktigaste demokrati. Men en person som sätter jaget långt före vi-andan i sin syn på ledarskap, så måste man tolka alla hans påståenden och infall. Vem tror egentligen att man på allvar skall bygga en “Berlinmur” mellan Mexico och USA, och hur kan någon tro att Mexico skulle betala den?

I Trumps föreställningsvärld blir kärnvapnet bara ett vapen vilket som helst. Varför har vi vapnet om vi inte använder det, är hans återkommande kommentar. Så talar den som hyser ett totalt förakt för människovärdet, och en mycket lättsinnig syn på begreppen krig och fred.

Att Trump dessutom verkar vara mer vän med det ryska systemet än den amerikanska demokratin talar också sitt tydliga språk. Nu har arbetet med att avslöja personen bakom masken Donald Trump startat på allvar. Det är inte en dag för tidigt, samtidigt är det i sig märkligt att granskningen av fenomenet Trump och hans många galenskaper inte avslöjats tidigare.

2016.10.13

Jarl

Dårskapens väg

Ibland finns det skäl att hänvisa till andra skribenter, vilkas uppfattningar förtjänar en stor publik. En av dem är Patrik Oksanen, som med sina återkommande krönikor ser in i framtiden med erfarenhetens och historiens glasögon väl förankrade i sina synsätt. De senast publicerade återfinns på följande länk http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/oksanen-efter-darskapens-vag-vantar-bara-barbariet.

Läs den och begrunda, den har stor realitet i sin kritik av vår samtid. Ångorna från ett svunnet och svårt 1900-tal talar han om. Något som också vädrats i den här bloggen. Och något som man känner igen när man läser politisk historik från den europeiska historien för ca 100 år sedan.

Vi har alla ett ansvar för framtiden, och de val vi gör. Aldrig i mänsklighetens historia har vi levt bättre i ett övergripande globalt perspektiv. Ändå står kampen nu mellan fredlig samexistens, eller krig och förödelse. Ett i valrörelse återhållsamt USA, och ett lamslaget FN, ser på medan konflikten i Syrien får spridningseffekter i allt större områden. Och det mellanmänskliga samtalen hårdnar på ett sätt som inte främjar demokrati och respekt för demokratins verktyg.

Och i Ryssland har det militärindustriella komplexet med Putinregimen i spetsen dödat allt oliktänkande i organiserad form. Den som sticker ut hakan gör det med livet som insats, det visar de många mord på meningsmotståndare som gjorts utan några trovärdiga förklaringar.

Där lögnen tillåts växa på sanningens bekostnad, där kan man också förneka de absoluta och tydliga. Nerskjutningen med missil av de malaysiska passagerarplanet över det ryskockuperade Ukraina, har nu en internationell, högt kvalificerad undersökning visat skedde med en rysk missil, från ett givet område. Det förnekas av den ryska ledningen. Datahackningen av det demokratiska partiet i USA nu under valrörelsen, har visat sig ha samma adress, men den ryska ledningen förstår inget.

President Obama har ett stort gillande hos många, inklusive undertecknad. Men undfallenheten gentemot Ryssland kan bli ett högt pris som framtiden får betala. Gårdagens auktoritära ledarskap med dess våld och vurm för herravälde, har en tendens att vilja återuppstå.

Läs den inlänkade krönikan, det förtjänar den.

2010.10.09

Jarl

Vinna eller försvinna

Exemplen finns i mångfald. De som nu bor och verkar på Norra älvstranden i Göteborg påminns ständigt om den tid på 1970-talet då området genom sina stora varv, var världens största skeppbyggnads stad. På det område som då kännetecknades av kvalificerad, tung industri, har nu nya verksamheter inom modern industri, handel, forskning och skolor brett ut sig. Och kompletterats med nya boendeområden. Här byggs den nya staden, i form av boende, handel och arbetsplatser i skön förening. Ur askan av försvinnandet har något mycket eftertraktat och uppskattat växt fram.

Ericsson, eller med sitt äldre namn LM-Eriksson, var för bara drygt 10 år sedan kronjuvelen på den svenska börsen. Genom sin långt framskridna forskning på området telekom, tjänade man mycket pengar och var en även i global mening stor arbetsgivare. Men sådana positioner fordrar stor lyhördhet för nya trender, om man inte skall bli omsprungen.

Självgodheten i branschen gjorde att de etablerade och starka, Nokia och Ericsson, negligerade uppstickaren Apple med dess smartphone. Det borde man inte gjort, inom loppet av ett fåtal år gick Nokia från att vara världens största på mobiltfn-området, till att vara en hopplös outsider. Ericsson var på väg åt samma håll men klarade sig med ett nödrop genom sitt samarbete med Sony. Ett samarbete som sedan dess inneburit att Ericsson helt lämnat tillverkningen av telefoner.

För Nokia, så stort en gång, fortsätter kräftgången. Det finska nationalmärket har förlorat sin lyskraft, och är på väg att försvinna från den digitala kommunikationens områden. För Ericsson gäller nu att klamra sig fast vid de spjutspetsområden man vill se som sina. Och för 1000-tals arbetare och tjänstemän på orter som Borås och Kumla, handlar det om att finna nya sysselsättningar

Vinnare är de industrier i utvecklingsländer som tagit tills sig den avancerade teknologi våra företag representera. Företag med exotiska namn från länder i främst Asien, där arbetskraften är billig, och törsten efter nya, stora marknadsandelar på den globala marknaden, är stor.

Och återigen möts vi av utmaningen att vinna eller försvinna med allt vad det innebär av omställningar och nya utmaningar. Det öppna samhället i kommersiell mening ger många fördelar för konsumenten. Men innebär också också många hot och krav på anpassning i samhället.

2016.10.05

Jarl

Oktoberbilder 2016

Nu rasar slutstriden vidare i Syrien. Dagligen ser vi bilderna på bombade barn och byggnader. Det är hjärtskärande på många sätt. Redan har striden, som började som fredliga demonstrationer för ökad demokrati i landet, varat längre i tid än 2-a världskriget. Den gången slutade det i förödelse i stora delar av världen, i synnerhet i de delar som startat aggressionen. Nu ser vi samma scenario, men med demokratikrafterna som de stora förlorarna.

Vart den processen för vidare är svårt att förutse. Någon militär intervention styrd via FN eller de stora demokratierna kommer inte att ske. De miljoner som ännu finns inom de områden som behärskas av demokratikämpar, går en oviss framtid tillmötes. Syriens vurm för att låta människor “försvinna”, återfinns i många liknande samhällen.

Förövare och offer

Och i Turkiet skärps kontrollen ytterligare. De 1000 skolor som stängts av regimen och de 43000 lärare som blivit av med sina jobb, innebär att 100.000-tals barn och unga inte kommer att få någon undervisning. Att 15 universitet också stängts, drabbar också högre utbildning och visar att nu gäller i Erdogans Turkiet envälde och tillbakagång.

Våldets triumf och helvete representerat i två länder. Önskan om medinflytande och öppenhet, som möts av först våld, sedan övervåld, och sedan alltmer eskalerat våld. Vad kan då omvärlden, den del som bryr sig göra?

Frågan om militärt ingripande från USA och dess vänner har naturligtvis diskuterats, men med negativt resultat. En direkt konfrontation med Putinregimen, är inget man önskar sig från de demokratiska ländernas sida. Så den insats mot IS, som Ryssland skulle göra när man påbörjade bombningar för 1 år sedan, koncentreras nu istället mot sjukhus, infrastruktur och ren terrorbombning mot av demokratikrafterna fortfarande hållna områden i landet.

Det är förfärligt i vår upplysta tid, att konflikter ständigt skall lösas med militära medel. Och allt det lidande och det destruktiva resultat det för med sig.

2016-10-02