Det hävdas inte så sällan
att demokratin går fram som en vinnare runt om i världen. Det är
nog en sanning med en stor del av frågetecken. Att man håller val i
många länder innebär inte att de är demokratiska, om samtidigt
ingen opposition tillåts. Sådan är situationen i exempelvis
Ryssland, och nu också sedan de senaste händelserna också i
exempelvis Turkiet. Demokratin behöver sina röster, röster som
talar fritt och tydligt om frihet och ofrihet, fredlig opposition
kontra diktatoriskt våld.
Sverige hade den tydliga
rösten på sin tid i Olof Palme. Avskydd av många, uppskattad av
många fler. Genom sina ställningstaganden mot USA i Vietnam-kriget,
blev han en symbol för motståndet mot kriget också i omvärlden,
till den graden att USA kallade hem sin ambassadör.
Missnöjesmarkeringen var tydlig från etablissemanget, men historien
har gett Palme rätt i det fallet.
Efter valet 2014 fick vi en
ny regering, och utrikesminister i Margot Wallström. Politiskt
skolad under Palmeåren, är det kanske inte så överraskande att
hon vädrade sina synpunkter på ett av vår tids mest feodala
system, det som kännetecknar Saudi-Arabien. Ett land som förutom
att vara ett av samtidens rikaste länder genom sin olja, också
tillämpar lagar som saknar motstycke i demokratiskt verkande länder.
Spöstraff, långa fängelsevistelse för den som opponerar
offentligt mot det politiska etablissemanget. En kvinnosyn som bygger
helt på mannens överhöghet över kvinnan.
Så känslig var den kritik
Wallström riktade mot det Saudiska styrelsesättet, att de kallade
hem sin ambassadör, och i arabförbundet agerade för sanktioner mot
Sverige. Handelsförbindelserna som också styrs helt av den saudiska
regeringen, kom också i fokus, och har under det gångna åren
sviktat.
När detta skrivs är den
svenska statsministern, tillsammans med ledare för svenskt
näringsliv i Saudi för att reparera den” skada” Wallströms
uttalanden skapat. Samme statsminister som gärna talar sig varm för
demokrati, fred och frihet skall nu förödmjuka sig själv genom att
reducera dessa värden till intet, för att säkra svensk handel av
främst militär utrustning.
Demokratin behöver sina
vapenbärare, låt vara att vapnet endast är ordet. Löfven kunde
välja att stödja sin utrikesminister, vilket han gjorde i början
av konflikten, och därmed också tydliggöra skillnaderna på
demokrat och envälde. Undfallenheten i den frågan tjänar kanske
mammon, men knappast fred och frihet.
Och de saudiska kvinnornas
underkastelse fortsätter.
2016.10.23
Jarl S
