Om våra pensionspengar

I dagens blogg lämnar jag röst och ord åt ett par engagerade skribenter, vilka förtjänar att synas. Få har som dem arbetat för att i media bland annat, tydliggöra svinnet eller kanske vi skall kalla det svindlandet av den trygghet,gammal som ung måste få känna  av ett fungerande pensionssystem. Läs och begrunda, det gäller också dig.

AP-fonderna har länge haft problem. Pensionssystemet är underfinansierat, och pensionerna sänktes då ”bromsen” slog till vid krisen 2008. Den kommer att slå till flera gånger. Genom bromsen och 1,6 %-avdraget får inte de äldre någon del av det välstånd som de har varit med om att skapa. Allt fler pensionärer hamnar hos kronofogden för att inkomsten minskar så drastiskt när de går i pension.

Andelen äldre i befolkningen ökar. Om ett par decennier är de som då kan arbeta så få, jämfört med dem som behöver vård, omsorg och pensioner, att de inte klarar att ge dem detta utan stöd av staten.

Fyra av de sex AP -fonderna tänker fortsätta samröret med riskkapitalbolag, som använder räntesnurror och skatteparadis för att inte betala skatt i Sverige. Skattepengar som varit avsedda för äldrevård och annan välfärd hamnar hos bolagens ägare, när dessa skapar miljardvinster åt sig själva. Frågan om riskkapitalbolagen och deras vinster behandlades på ett utomordentligt klarläggande sätt av Göran Rosenberg i söndagens (8/7) Godmorgon världen.

Problemen är alltså stora. Men nu har AP-fonderna helt trampat över gränsen för vad som kan accepteras. För ett par veckor sedan förekom i många medier inslag som avslöjade vad som sker.

Cheferna och de anställda har i en rad avseenden tillskansat sig oerhört stora förmåner ifråga om löner, fester, tjänstebilar, gåvor, hotell och middagar, förmåner för anställda, resor och nöjen. Anställda har i stället för miljöbilar stadsjeepar, som kostar mellan 350 och 400 tusen. Kostnaden för städhjälp åt anställda i en av fonderna var i fjol 800 000 kronor. Chefen för tredje AP-fonden tjänar 301000 kr - i månaden. Raden med helt groteska förmåner är lång.

Enligt en sammanställning i en av artiklarna var de ekonomiska resultaten i fjol för de sex AP-fonderna negativa med mellan 0,7 och 10,5 procent. Under längre perioder har inte avkastningen alls nått upp till de uppsatta målen.

AP-fonderna har allvarligt brutit mot de regler som gäller för anställda i stat och kommun. Det är inte heller rimligt att de bedriver osunda spekulationer på börsen med dåliga resultat.

Förmånerna är särskilt absurda med hänsyn hur de har det, som är beroende av resultatet av verksamheten, pensionärerna. Skandalen med AP-fonderna kunde ha varit en av huvudfrågorna i Almedalen, men den möjligheten utnyttjade inte våra organisationer.

Skandalerna är så allvarliga att AP-fonderna inte längre bör få ha kvar sina uppgifter.

Genom att föra över ansvaret för pensionssystemet till staten, kan statsskulden minskas från cirka 1 100 miljarder kronor till cirka 300. Avkastningen blir då säkrare. Både bromsen och 1,6%-avdraget kan slopas. Statens verksamhet kan mer än hittills inriktas på bättre underhåll och investeringar för välfärd.

Vi har i en skrivelse till regeringen föreslagit sådana förändringar.

Ingvar Fridell, Danderyd, Göte Nilsson, Björkvik

Blåst på pensionspengen

 Det har blåst upp till strid om den del av pensionssystemet som kallas PPM. Det är den delen som alla de som betalar in till sin pension anses får ”bestämma” över själva. Det bestämmandet är en chimär, allt annat än en sanning. Visst vi har många fonder att välja ur, men ingen som helst möjlighet att vare sig påverka eller ha insyn i hur de fonderna förvaltas.

 Så vad är facit över PPM-systemet under dess första drygt 10 år? Varje år sätts 30 miljarder i nya friska pengar in i PPM-systemet. Uttaget på alla år sedan systemet infördes har avkastningen realt varit 1% per år, långt mindre än bästa bankränta. Med fondavgifter på upp till 2-2,5% på kapitalet i fonderna, krävs av en lönsam förvaltning att avkastningen bara för att gå jämt upp har en ökning som motsvarar fondavgiften. Skall fonden bli lönsam måste den överstiga kostnadsutvecklingen i samhället, med andra ord ge ytterligare ca 5% avkastning. Det klarar bara en del av fonderna, och i allmänhet bara enstaka år.

 Ett exempel kan år 2011 få vara. Det året har varit ett tämligen normalt börsår, för många företag ett mycket bra sådant. De pengar som det året sattes in i PPM-systemet har förlorat 10,7 % i värde. Men samtidigt tjänade förvaltarna (banker o finansinstitut) miljardbelopp på pengarna i systemet, man får ju ta ut avgifterna på hela det sparade beloppet, varje år och oavsett om fonden ger vinst eller förlust.

 Nog kan man tycka det är märkligt att i en marknadsmässig miljö där man i andra sammanhang gärna predikar tydlig koppling mellan prestation och ersättning, kan acceptera att förvaltarna av de blivande pensionärernas pengar tar ut ersättning oberoende av fondernas utveckling. Med det systemet kan man i princip strunta i utvecklingen i fonderna, betalt får man i alla fall.

 Det är ett hälsotecken att nu delar av pensionärsrörelsen tagit till sig den här utvecklingen och kräver ett avskaffande av PPM-fonderna. Dom har bevisligen varit ett stort misslyckande för pensionärerna, men en osannolikt god kassako för förvaltarna.

2012.02.26
Jarl Strömbäck