Melodifestivalen berör. Vissa tycker den är toppen, the
cream of the week. Andra bryr sig inte, eller tycker rakt illa om flärden och
överdrifterna. Det lätt arroganta ledarskapet utför de roller de tilldelats
enligt manus. Betalning efter lydnad kan man tänka. När lokaltidningen norr om
skogen efter den första veckans evenemang frågade fyra personer vad de tyckte
om programmet, hade tre inte sett det.
Men ändå, kommunerna är beredda att
betala 100-tusentals kronor för att få programmet till sin kommun.
Ett nytt inslag såg dagens ljus i programmet den 9/2 från
Göteborg. Som ett brev på posten om pensionärsdebatten, kom tre damer ur den äldre
sångaradeln upp på scenen för att deklamera sitt härliga pensionärsliv präglat
av oberoende och ett glas vin närhelst det passar. Så framställs idyllen i politisk
propaganda i ett nöjesprogram. Väl regisserat och framfört.
I ett nöjesprogram får man kanske inte ta med samhällets
gråskala, den hör måhända hemma i dokumentärer? Men i en del fall blir den
politiska vinklingen så uppenbar, att den blir besvärande.
Så frågan kan får gå vidare till den ca miljon äldre som
definieras som fattigpensionärer, hur kände ni släktskapet med budskapet från
scenen? Eller för den delen de 100-tusentals anhöriga som kämpar med och för
sina äldre anhöriga, var det rätt budskap som fördes fram av scenens glada och obekymrade
pensionärer”?
En dag kommer kanske också sångardamerna att gå med
käppen, eller tigga förvaltaren om en slant för eget bruk när rätten till självbestämmande
dragits in.
Bäst att ta festen när den bjuds, och svälja ångesten inför
en alltmer osäker ålderdom?
2013.02.11
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar