Arbetarpartierna

Rejäl vinterkyla i gryningsljuset under min morgonrunda. Minus 13 och en snål blåsande vind får det att bita i kinderna. I landet i övrigt råder snökaos på många håll. Men denna i övrigt så snötunga vinter, lyser den vita varan nästan helt med sin frånvaro i landets andra stad. Vi får nöja oss med att se skidåkningen på Tv.

Nu när OS-yran är över, tränger sig vardagen på med andra “viktigheter”. En sammanvägning av de olika opinionsmätningar som gjorts i vårt land den senaste månaden visar fortsatt att KD med sina 2,9% är starkt hotat att få lämna riksdagen. Inte heller Miljöpartiet eller Liberalerna kan känna sig trygga, de balanserar båda på spärrgränsen 4%. Höstens val ser ut att bli en rysare på många sätt, inte minst vad avser bildandet av regering efter valet den 9 september. Nu träder också företrädare från både det “gamla och det nya” arbetarpartiet fram med förslag om att de båda partierna går samman och bildar regering efter höstens val. Tanken är naturlig och slående. Både SAP och M anser sig ju vara de riktiga företrädarna av det arbetande folket, och är naturligtvis det också om än i beteckningen arbetare och tjänstemän med en annan grov skattning. Men inget av partierna har troligen råd att officiellt gå ut med synpunkten av risk för att förlora röster av det skälet. ‘

Situationen efter valet kommer att kräva annat än valpropaganda.

Och ute i den stora världen fortsätter Putins Ryssland terrorbombningarna av de rester av demokratikämpar som ännu håller ut i Syrien. I det avseendet kan man med fog likna Putins agerande med den hjälp Hitler gav högerkrafterna i det spanska inbördeskriget på 1930-talet. Att västvärlden och FN inte vågar tala klarspråk i den här frågan, visar än en gång hur oändligt tandlös den organisationen är när det  gäller verkligt handlande. Av vilket demokratiskt skäl har stormakterna veto i säkerhetsrådet? Är inte alla röster lika värda??

Och i Trumps galleria av medarbetare har nu avhoppen tagit ordentlig fart. Den ena efter den andre lämnar nu det “sjunkande skeppet”, bildligt talat. Rådgivaren Hope Hicks är nu den senaste, samtidigt som granskningen av Trumps relationer med Putin Regimen blir allt mer närgången och svår att försvara.

År 2018 har alla förutsättningar att bli ett mycket spännande, och kanske omvälvande år.

2018.03.01

Jarl

Politisk höst

Det är höst i luften i landet i norr. Riksdagen har öppnat igen och budgeten för kommande valår har presenterats. Som så ofta förr vid S-märkta regeringar, så har man med hjälp av skattehöjningar fyllt på de nationella kassakistorna inför valåret, för att under valåret kunna gödsla olika intressegrupper, och den vägen köpa sig röster. Givet det nuvarande politiska landskapet, kommer säkert S-partiet att med råge passera 30%-gränsen i opinioner och val.

Stefan Löfven, den en gång vanlige knegaren på Hägglunds verkstadsgolv i Örnsköldsvik, har gjort den långa, och osannolika resan därifrån till statsministerposten. Och efter en valpig och osäker start, vuxit sig starkare allteftersom tiden gått. Han framträder nu som den statsman man bör vara, om man med framgång skall klara att leda en regering.

Annorlunda ser det ut i det som tidigare kallades alliansen. En allians som skakas av stora problem. M-partiets ledarskap är under stor stress, efter avhoppen av först Reinfeldt, och senare Anna Kinberg Batra. Ingen självklart lysande stjärna finns att ta över, och partiet dalar i opinionsmätningarna. Nu sedan en tid förpassat till 3-platsen i storlek i landet.

SD, partiet som inget av de etablerade velat erkänna och samverka med, har nu klivit fram som landets näst största parti. Utestängningen och demoniseringen från de etablerade partierna har, rätt eller fel, inte lyckats. Och resultatet har istället blivit att man med offerkoftan på, och kritiken mot invandringspolitiken, fått alltmer av folkets sympati.

Det liberala partiet, åtminstone till namnet, styrs fortfarande av majoren Björklund. Trots ett 10-årigt ledarskap har han inte förmått att lyfta partiet, och den utmanare han under någon månad nu haft om ledarskapet, Birgitta Ohlsson lämnar nu politiken. Det är synd, hon hade troligen med sina starka liberala rötter, och sin förmåga att lyfta budskapen, blivit den förändring partiet behöver.

Nu framstår det gamla bondepartiet Center, alltmer för många som det egentliga liberala partiet. I synnerhet syns det i invandringspolitiken. Där är partiet det ledande i synen på hur människor som flyr krig och elände skall tas emot och behandlas. Och det området kliver alltmer fram som det viktigaste i det kommande valet.

Mycket finns att tillägga, men bloggen får stoppa där. Sannolikheten att alliansen skall överleva valet 2018, är nog lika stor som att den spricker. I ett sådant scenario kommer vi kanske få se den mittenkoalition Löfven drömde om i förra valet, nämligen en samverkan S+L+C. Kvar som opposition blir då på högerkanten SD+M+Kd.

Återstår också frågan om alla de nuvarande partierna klarar 4%-spärren i det kommande valet. Det är heller ingen självklarhet.

2017.09.21

Jarl