Segregationens pris

Allhelgonahelg och grått novemberväder. Umgänge med nära och kära, och tankar på de som inte längre finns ibland oss. Allt hänger ihop, och helgen blir en fin sådan i familjens tecken.

Medias uppmärksamhet i vårt avlånga land fokuseras alltmer på de sprängningar och våld som eskalerat under det senaste åren. Tre sprängningar i Malmö senaste dygnet, otaliga rån och våldsbrott i olika delar av landet, med koncentration till de större städerna.

Två nya expolsioner i Malmö i natt. Kommission ska försöka hitta bombmakarna. Foto: Arkiv.

NYA SPRÄNGNINGAR I MALMÖ – 72:A OCH 73:E I ÅR FÖR POLISREGION SYD

Och uppfattningarna liksom sätten att komma åt problemen debatteras. Fler poliser är ett populärt krav från allmänheten. Det duger inte säger poliserna, problemet är större än så. Ett alltmer segregerat samhälle föder de utanförskap som utgör grunden till ungdomsgängens härjande. De problemen kan bara lösas genom insatser som också bryter segregation och utanförskap.

Skolan är i det sammanhanget central, och friskolereformen bidrar starkt till att priviligierade elever flyr de mindre attraktiva skolorna. Kvar blir klasser och skolor präglade av stora invandrargrupper, liten förankring i den svenska kulturen, och litet stöd genom samvaro med genuint svenska barn. Så ser det problemet ut också när äldre invandrare får specificera det. Det är i skolan och uppväxten som människor formas, på gott eller ont. Den genuint svenska flykten från invandrartäta områden bäddar för de problem vi nu ser växa.

Vill man komma åt det här problemen måste segregationen brytas, skolan integreras så att barn också till nya invandrare ges de chanser till utbildning och en framtid, som andra barn får.

Och i svallvågorna av den här utvecklingen ser vi tilliten till de traditionella partierna svikta, till förmån för de som utan att ha regeringsansvar driver frågorna. Det demokratiska systemets tröghet att möta utmaningar, gynnar populisterna.

2019.11.03

Jarl S

Upprop ostindiefararen Götheborg

Ljummen höstkväll när vi samlas, i det fina skeppet. Där ligger hon vid en av det gamla varvsområdets pirar. En återskapad relik från en av vårt lands mer framstående epoker, frihetstiden på 1700-talet. Där finns de grånade byggare som skapat henne. Där finns de som seglade henne över oceanerna, i fädrens spår till kryddländerna och Kina. Vid den enkla buffen och borden talas det och känslan av samhörighet är påtaglig, som den kanske bara kan bli i ett fartyg.

Sjöfart och framåtskridande, lika självklart som sjöfart och upptäcktsresande. Tidigare århundradens ”upptäckt” av nya kontinenter. Ockupation och kolonisering. Sjöfarten har en brokig historia på gott och ont.

Men sjöfarten har också byggt bryggor mellan världsdelar och civilisationer. Numera är sjöfarten den självklara länken i det som kallas fria varuflöden och globalisering. Utan den skulle vi förpassats mycket långt tillbaka i tiden.

I vårt land tog den kommersiella sjöfarten fart på 1700-talet, med skapandet av Svenska Ostindiska Kompaniet. Under sin livstid skulle kompaniet (SOIC) skapa enorma rikedomar inte minst i Göteborg, kompaniets naturliga svenska hamn. Det var med nutida mått små och klumpiga fartyg. De hade stor besättning, eftersom man räknade med att delar av besättningen dog under resan på ett eller annat sätt. Men med de rikedomar man förde med sig kunde en enda resa betala hela fartygets byggnad.

I återskapandet av ostindiefararen ”Götheborg”, har staden på ideell väg fått den bästa reklampelare en framstående hamnstad och sjöfartsstad kan få. Under några år har hon nationellt och internationellt gjort reklam för sin stad och sitt land på ett sätt som bara hon kan. Visst borde fartyget få fortsätta på det sättet. Ändå finns de som vill förvandla henne till ”a lame duck”, ett nerskalat museiskepp.

Ostindiefararen uppfyller alla krav som ställs på oceangående fartyg av internationella regelverk. Hon har utöver sin seglande förmåga ett maskineri som ger drivkraft åt de moderna system för framdrift och komfort som göms i dess runda buk. Två konverterade kraftfulla dieslar ger kraft till två ställbara Ka-Me-Wa propellrar. Det är med stolthet den ansvarige för att bygga maskinrummet visar på dess olika system. Men för att få fortsätta som ett levande fartyg, och en ambassadör för sin stad och sitt land, måste vissa certifikat årligen förnyas. En liten kostnad men av avgörande betydelse. Nu stoppar de krafter som vill förvandla den processen, inte av brist på pengar men med argumentet att fartyget skall aldrig segla mer.

Så talar de som inte förstår värdet av historisk kunskap och tradition. Så agerar de som inte vill inse det positiva värden som fartyget ger både besökare, besättning och sin hemort under sina rundresor. Skall all den möda som skapat henne, all den lärdom som seglandet gett. All den uppmärksamhet hon skapar som ett levande fartyg förödas av personer som saknar respekt för sambandet mellan historik och framtid, De som vill förvandla det seglande skeppet till ett ointressant dött skal.

En klok ledning för staden, kommunen och näringslivets ledningspersoner borde förstå skillnaden mellan det seglande fartyget som ambassadör för sin hemvist och tid, och det döda och själlösa museifartyget.

Låt ostindiefararen få fortsätta att segla.

2017.04.12

Jarl

Skolans vägval

Häromdagen började ett nytt skolår för 7-åringen. Hon började klass 2 och längtade efter sina kompisar. De första dagarna har också varit just så som man vill att de skall vara, hon har stormtrivts med att komma igång med skolan igen. Kanske beror det på att hon är välanpassad, har lätt för sig och har lätt att få vänner. Den glädjen hon visar smälter väl samman med egna minnesbilder från avlägsna barnaår.

Och just det är väl vad skolan skall vara när den är som allra bäst. En smältdegel av olika barn med olika etnicitet, som tillsammans i lek och allvar tillgodogör sig intryck, synpunkter och lärdom de så väl kommer att behöva i vuxenlivet. Det är viktigt att inte släcka den glöden.

Av just det skälet är skolan så som den debatteras nu vid ett viktigt vägskäl. Skall den få de resurser som krävs för att fungera väl, eller skall den besparingspolitik och byråkratiseringsprocess som gjort skolan alltmer ojämlik få fortsätta.

I det sammanhanget kan det vara av vikt att lyssna till den person som Lärarförbundet utsett till ”Sveriges bästa lärare 2012”. Hon har rötter i vårt östra grannland, och så här resonerar hon.

När jag kom till Sverige från Finland för 24 år sedan, var svenska lärare jämbördiga med sina finska kollegor när det gällde professionell frihet, lön och status.

Sedan dess har svenska lärare tappat ”allt”, samtidigt som de finska bevarat sina villkor. Finska lärare ses som professionella, arbetsgivarna litar på dem. Men här skall vi ständigt kontrolleras; att vi kommer i tid, hur vi dokumenterar, hur vi lägger upp undervisningen. Vi är professionella lärare men behandlas inte så.

Hon menar att nedförsbacken för Sveriges lärare startade med Göran Persson och kommunaliseringen. Den har lett till flera kontrollnivåer än någonsin.

Staten och kommunerna måste våga lita på att lärarna kan sitt jobb. Ibland känner jag att jag arbetar mer för skolverket än för eleverna.

Slut på citat.

Vårt framtidskapital, barnen förtjänar en skola där trivsel och respekt är ledord, och där också pedagogerna har utrymme att växa och må bra. Den proletarisering av lärarna som pågår kommer annars att rasera det svenska välfärdsamhället.

2012.08.29

Jarl Strömbäck