Upprop ostindiefararen Götheborg

Ljummen höstkväll när vi samlas, i det fina skeppet. Där ligger hon vid en av det gamla varvsområdets pirar. En återskapad relik från en av vårt lands mer framstående epoker, frihetstiden på 1700-talet. Där finns de grånade byggare som skapat henne. Där finns de som seglade henne över oceanerna, i fädrens spår till kryddländerna och Kina. Vid den enkla buffen och borden talas det och känslan av samhörighet är påtaglig, som den kanske bara kan bli i ett fartyg.

Sjöfart och framåtskridande, lika självklart som sjöfart och upptäcktsresande. Tidigare århundradens ”upptäckt” av nya kontinenter. Ockupation och kolonisering. Sjöfarten har en brokig historia på gott och ont.

Men sjöfarten har också byggt bryggor mellan världsdelar och civilisationer. Numera är sjöfarten den självklara länken i det som kallas fria varuflöden och globalisering. Utan den skulle vi förpassats mycket långt tillbaka i tiden.

I vårt land tog den kommersiella sjöfarten fart på 1700-talet, med skapandet av Svenska Ostindiska Kompaniet. Under sin livstid skulle kompaniet (SOIC) skapa enorma rikedomar inte minst i Göteborg, kompaniets naturliga svenska hamn. Det var med nutida mått små och klumpiga fartyg. De hade stor besättning, eftersom man räknade med att delar av besättningen dog under resan på ett eller annat sätt. Men med de rikedomar man förde med sig kunde en enda resa betala hela fartygets byggnad.

I återskapandet av ostindiefararen ”Götheborg”, har staden på ideell väg fått den bästa reklampelare en framstående hamnstad och sjöfartsstad kan få. Under några år har hon nationellt och internationellt gjort reklam för sin stad och sitt land på ett sätt som bara hon kan. Visst borde fartyget få fortsätta på det sättet. Ändå finns de som vill förvandla henne till ”a lame duck”, ett nerskalat museiskepp.

Ostindiefararen uppfyller alla krav som ställs på oceangående fartyg av internationella regelverk. Hon har utöver sin seglande förmåga ett maskineri som ger drivkraft åt de moderna system för framdrift och komfort som göms i dess runda buk. Två konverterade kraftfulla dieslar ger kraft till två ställbara Ka-Me-Wa propellrar. Det är med stolthet den ansvarige för att bygga maskinrummet visar på dess olika system. Men för att få fortsätta som ett levande fartyg, och en ambassadör för sin stad och sitt land, måste vissa certifikat årligen förnyas. En liten kostnad men av avgörande betydelse. Nu stoppar de krafter som vill förvandla den processen, inte av brist på pengar men med argumentet att fartyget skall aldrig segla mer.

Så talar de som inte förstår värdet av historisk kunskap och tradition. Så agerar de som inte vill inse det positiva värden som fartyget ger både besökare, besättning och sin hemort under sina rundresor. Skall all den möda som skapat henne, all den lärdom som seglandet gett. All den uppmärksamhet hon skapar som ett levande fartyg förödas av personer som saknar respekt för sambandet mellan historik och framtid, De som vill förvandla det seglande skeppet till ett ointressant dött skal.

En klok ledning för staden, kommunen och näringslivets ledningspersoner borde förstå skillnaden mellan det seglande fartyget som ambassadör för sin hemvist och tid, och det döda och själlösa museifartyget.

Låt ostindiefararen få fortsätta att segla.

2017.04.12

Jarl

Liberalismens på frammarsch.

När de här raderna skrivs pågår moderaterna partikongress. Det blir det första stora provet internt sedan Fredrik Reinfeldt valdes till partiledare. Och mycket har hänt sedan dess. I kraften av sin föregångares misslyckanden var utrymmet för nya tankar stort, och framgången i valet 2006 likaså. Men framgång föder också kraft hos dem som vill vrida partiet tillbaka till traditionellt konservativa värderingar. Just därför var avstampet för partikongressen så viktigt, och av allt att döma lyckades Fredrik stämma i bäcken.
Den största ideologiska tvistefrågan var troligen synen på arbetsrätten. Där har nyordningens förespråkare vunnit, och därmed kan också partiet fortsätta att bära sin nya slogan ”det nya arbetarpartiet”.

Och plötsligt framstår centern som det mest företagarvänliga partiet i sin syn på behovet av en förändrad och uppluckrad arbetsrätt. Maud Olofsson får stå i skottgluggen för fackens ilska. Inget ont i det, rimligen måste också snart 40 år gamla lagar kunna ifrågasättas och diskuteras. Det förhållningssättet är också liberalism i grunden. Och de miljarder som centern fick för sina tidningar skall nu delvis användas till uppbyggnaden av en liberal tankesmedja. Liberal märk väl, nu gäller inte bondeförbundet som varumärke längre.

Vad händer då i det parti, Folkpartiet som traditionellt ansett sig äga den liberala iden? Valet av ny partiledare för några veckor sedan har knappast burit den frukt man hoppats på. Opinionsmätningarnas ca 6 % är snarare en tillbakagång än ett lyft. Jan Björklund med sitt varumärke som kravställaren i den politiska paletten skrämmer nog många, så nu gäller att lansera nya synsätt. Att bry sig skall bli en nygammal slogan i kampanjmaterialen. Och det är bra men räcker det? Framgång kommenderas inte gärna fram från Stockholm, den bärs av trovärdigheten hos de många som verkar på lokal nivå. Med det perspektivet är det förbryllande att politisk impotens tycks vara en merit vid valen av företrädare på många håll.

Liberalismen som ide mår prima av så många villiga friare, och kanske kommer vi i en inte alltför avlägsen framtid att få se partierna smälta samman under en hatt. Inte mig emot, det är idéernas bärkraft som räknas, inte organisationens namn.

26.10.2007
Jarl Strömbäck