Ljummen
höstkväll när vi samlas, i det fina skeppet. Där ligger hon vid en av det gamla
varvsområdets pirar. En återskapad relik från en av vårt lands mer framstående
epoker, frihetstiden på 1700-talet. Där finns de grånade byggare som skapat
henne. Där finns de som seglade henne över oceanerna, i fädrens spår till
kryddländerna och Kina. Vid den enkla buffen och borden talas det och känslan
av samhörighet är påtaglig, som den kanske bara kan bli i ett fartyg.
Sjöfart och
framåtskridande, lika självklart som sjöfart och upptäcktsresande. Tidigare
århundradens ”upptäckt” av nya kontinenter. Ockupation och kolonisering.
Sjöfarten har en brokig historia på gott och ont.
Men
sjöfarten har också byggt bryggor mellan världsdelar och civilisationer. Numera
är sjöfarten den självklara länken i det som kallas fria varuflöden och
globalisering. Utan den skulle vi förpassats mycket långt tillbaka i tiden.
I vårt land
tog den kommersiella sjöfarten fart på 1700-talet, med skapandet av Svenska
Ostindiska Kompaniet. Under sin livstid skulle kompaniet (SOIC) skapa enorma
rikedomar inte minst i Göteborg, kompaniets naturliga svenska hamn. Det var med
nutida mått små och klumpiga fartyg. De hade stor besättning, eftersom man
räknade med att delar av besättningen dog under resan på ett eller annat sätt.
Men med de rikedomar man förde med sig kunde en enda resa betala hela fartygets
byggnad.
I
återskapandet av ostindiefararen ”Götheborg”, har staden på ideell väg fått den
bästa reklampelare en framstående hamnstad och sjöfartsstad kan få. Under några
år har hon nationellt och internationellt gjort reklam för sin stad och sitt
land på ett sätt som bara hon kan. Visst borde fartyget få fortsätta på det
sättet. Ändå finns de som vill förvandla henne till ”a lame duck”, ett
nerskalat museiskepp.
Ostindiefararen
uppfyller alla krav som ställs på oceangående fartyg av internationella
regelverk. Hon har utöver sin seglande förmåga ett maskineri som ger drivkraft
åt de moderna system för framdrift och komfort som göms i dess runda buk. Två
konverterade kraftfulla dieslar ger kraft till två ställbara Ka-Me-Wa
propellrar. Det är med stolthet den ansvarige för att bygga maskinrummet visar
på dess olika system. Men för att få fortsätta som ett levande fartyg, och en
ambassadör för sin stad och sitt land, måste vissa certifikat årligen förnyas.
En liten kostnad men av avgörande betydelse. Nu stoppar de krafter som vill
förvandla den processen, inte av brist på pengar men med argumentet att
fartyget skall aldrig segla mer.
Så talar de
som inte förstår värdet av historisk kunskap och tradition. Så agerar de som
inte vill inse det positiva värden som fartyget ger både besökare, besättning
och sin hemort under sina rundresor. Skall all den möda som skapat henne, all
den lärdom som seglandet gett. All den uppmärksamhet hon skapar som ett levande
fartyg förödas av personer som saknar respekt för sambandet mellan historik och
framtid, De som vill förvandla det seglande skeppet till ett ointressant dött
skal.
En klok
ledning för staden, kommunen och näringslivets ledningspersoner borde förstå
skillnaden mellan det seglande fartyget som ambassadör för sin hemvist och tid,
och det döda och själlösa museifartyget.
Låt
ostindiefararen få fortsätta att segla.
2017.04.12
Jarl
