Som man bäddar...

Fortfarande ljumma vindar när jag tar min morgonpromenad denna ovanligt milda november. Men nu meddelar meteorologerna att kylan och vintern är på väg. Utmärkt för alla de som gillar vintersporter, och det ljus som snön bidrar med. Men nu några reflektioner över den politiska utvecklingen i landet i norr, svearnas och många andras rike.

Talesättet “som man bäddar får man ligga”, kan med fog tillämpas på det politiska kaos vi upplever i landet efter valet för drygt 2 månader sedan. Fortfarande inte ens ett embryo till ny regering, och skulden till det kanske kan hänföras till talspråket ovan. Genom en förhållandevis låg spärr till riksdagen (4%), har nu 8 partier tagit plats i den styrande församlingen. Tre av de partierna balanserar strax ovan de 4 procenten, men de kan genom att utgöra en nödvändig marginal i det politiska beslutfattandet, få en roll som vida överstiger väljarstödet. Som exempel har miljöpartiet den senaste mandatperioden haft 3 ministerposter, och kunnat driva igenom beslut om subventionerade elcyklar vilket gynnar storstädernas boende. Samtidigt har man drivit på höjningar av drivmedelspriserna, vilket drabbar de som bor på landsbygden hårt. Åtskilliga ytterligare exempel kunde anföras på vad den hårt fraktionerade riksdagen inneburit och innebär, för det politiska beslutsfattandet, och därigenom också för dess legitimitet hos väljarna.

För många partier?

I regeringsbildningen som nu diskuterats i mer än 2 månader, är låsningarna alltmer sofistikerade. När man inte längre kan motivera dem med ideologi eller väljarstöd, återstår att försöka blockera lösningar med det ekonomiska vapen som kallas budget. Också en stat måste ju ha en budget som återspeglar vad regeringen vill göra.

Genom att blockera den alliansbudget som skulle kunnat ge landet en fungerande regering, har nu Centern och Liberalerna beslutat att inte acceptera det som man gick till val på, utan ställa upp med egna budgets vilka då naturligt nog inte kommer att accepteras av riksdagen. På det sättet blockeras både det rödgröna blocket och den alternativa regering som kunde bildats på alliansens grund.

Är det  rimligt att ett politiskt system fraktioneras så hårt som sker i vårt land nu, och är det det som gynnar demokratin mest? Är det rimligt att politisk prestige, blir viktigare än omsorgen om landet och dess styrande? Borde inte spärrgränsen till riksdagen höjas? De frågeställningarna borde bli självklara när en dag kaoset i regeringsbildningen får sin lösning.

Att den lösningen troligen blir ett nyval är uppenbart. Rimligen borde både talmannen, och de större partierna inse det, och välja den lösningen.

2018.11.18

Jarl S

Maktkamp 2018

Det har gått mer än 2 månader sedan valet till riksdagen i vårt land. Åtta partier kvalificerade sig till medlemskapet i den exklusiva församlingen. Ännu har ingen regering kunnat bildas, beroende på motsättningar både i form av person och sakfrågor.

Respekten för väljarna förefaller saknas helt, nu handlar det istället om partiledningarnas strategiska synsätt, vilket innebär att respekten för väljarnas val helt ser ut att lämnas därhän. Störst fokus har under de senaste veckorna varit på de två mittenpartierna, Centern och Liberalerna.

Den Liberala ideologin bygger på öppenhet och försvar av yttrande och åsiktsfrihet. de båda partierna marknadsför sig som landets mest liberala partier, så hur går ideologin ihop med partiernas val att helt bortse från två av partierna i riksdagen. För många ter sig nog den ekvationen svår att förstå.

I den omröstning som den 14.11 hölls om regeringsbildare, valde de två allianspartierna C och L att säga nej till allianskollegan och moderatledaren Ulf Kristersson som ny regeringsbildare. Därmed sprack också i grunden alliansen som företeelse, och kanske är det i grunden bra. Prestigemässiga låsningar med tveksamt innehåll, inger inte förtroende inför väljarna.

Återstår nu ytterligare någon vecka för att söka finna en ny person villig att ta på sig uppgiften som statsminister, eller att landet går till nyval. Ett nyval skulle mycket väl kunna innebära att ett eller två partier försvinner ur riksdagen, både liberalerna och miljöpartiet ligger kritiskt till i det sammanhanget.

Sannolikheten är nog större att liberalerna och centern gör upp med Socialdemokraterna om en regering där de får ministerposter som plåster på såren. Givet den utvecklingen skulle det politiska landskapet få en tydligt “mitten-karaktär”, vilket borde vara positivt för den politiska utvecklingen.

Politikens trovärdighet står på spel i det land i Europa och världen, som allmänt har kännetecknats som tryggheten och stabiliteten personifierad.

2018.11.15

Jarl

I väntan på va-då?

Brittsommar över landet och vi skall få se solen ett antal fina dagar. Alltid välkommet när höstmörkret breder ut sig över allt fler av dygnets timmar. Och i båthamnarna är det nu höstrush. Båtarna skall tömmas lyftas upp på land och förberedas för sin vintersömn. Då kommer några fina soldagar väl till pass.

Och i den politiska världen väntar vi på va-då? Blir det Alliansen eller Vänsterkartellen som skall styra landet? Prestigelåsningen verkar vara total. Att socialdemokraterna som landets med marginal största parti, skulle avhända sig statsministerposten kan man nog glömma. Så Kristerssons möjligheter att bilda regering bygger på samarbete med de av alla parterna avskydda SD. Inte heller Löfven kan bilda regering utan stöd, vilket innebär att alliansen likt föregående mandatperiod gör sig till stödpartier för vänsterkartellen. En sådan utveckling kommer att ge SD ytterligare utrymme att växa. Det kan bli en lång växtvärk innan en ny och handlingskraftig regering är på plats i vårt land.

Och i rikets andra stad har skövlingen av stadens parker nu fått fart. Stadens lungor, parkerna raseras nu med fart för att ge plats för grävskoporna. Den gamla slagdängan 34-an har nu fått sin verklighet förlagd till Göteborg. Och tillståndsgivande myndigheter väljer att anpassa sina beslut efter vad exploatörerna önskar, hellre än att tillämpa den lagstiftning som reglerar buller, föroreningar och miljö. Makten går före lagen också i vårt land, det är i och för sig ingen nyhet för den som följt den här typen av skeenden under åren.

Dags nu för en annan uppmärksammad nyhet. USA-s företrädare i FN-s säkerhetsråd Nikki Haley lämnar efter mindre än 2 år uppdraget. Det är en klok och respekterad person som därmed lämnar Trumps stab av medarbetare. Avhoppen har varit återkommande i den Trumpska administrationen. Anledningen finns naturligt nog hos ledaren själv och hans sätt att agera.

Också det en påminnelse om att den självgodhet som präglar det Trumpska ledarskapet kanske funkar i ett företag, men passar illa i ett ledarskap byggt på demokratiska värderingar och synsätt.

2018.10.10

Jarl

Eufori och verklighet

Gråmulen och regn i luften denna junis sista dag på landets västra kust. För ett par dagar sedan fick fotbollsälskarna, åtminstone en stor del av dem, uppleva den historiska omöjligheten att lilleputtnationen Islands fotbollslag, besegrade världsnationen Englands lag. Intet öga torrt hos de riktiga fansen, och det isländska folket har fått en glädjekälla att luta sig mot i vår på många sätt osäkra tid.

För samtidigt som fotbolls-EM pågår i Frankrike, slickar nu världsamfundet, och då i synnerhet EU och England såren efter brexit beslutet. Mer än 3 miljoner medborgare har nu skrivit under att man vill ha en andra folkomröstning i frågan. Någon sådan kommer troligen inte, positionerna är låsta. Och rävspelet har börjat. De ledare som tidigare drev Brexit, försöker nu i media minska dess konsekvenser till igenting, samtidigt som EU markerar att utträdet kommer att kosta. Allt annat vore att inbjuda ytterligare länder att söka utträde.

Brexit ledarskap???

Och visst är det så att verksamheten i Bryssel kan kritiseras utifrån olika synsätt, men så är det ju med alla stora sammarbeten. Kompromisser är kompromisser, vissa gillar man, andra inte. För EU gäller nu också att lära läxan. EU-s existens bygger på dess trovärdighet, och då måste man finna bärande kompromisser, vilka bygger mer på folkförankring än på maktanspråk och prestige.

Ur den läxan kan EU fortsätta att växa sig starkt, samtidigt som England får finna sin väg. Det politiska systemet där undergår ju nu också en nationell kris i det att partierna hotar att spricka. Att Nordirland och Skottland kan komma att driva egna självständighetskrav. Ur det kommer verkligheter Brexit-förespråkarna nog inte haft med på kartan.

För övrigt verkar hela omröstningen byggd mer på löst tyckande än en grundlig analys. Nu står man där med skägget i brevlådan, och utan en strategi för hur man går vidare.

2016.06.30

Jarl