I spekulationernas tid

En vecka har gått sedan de svenska valen när detta skrivs, en vecka fylld av spekulationerna över vem som skall samarbeta med vem, och vem som skall bli det högsta hönset i hönsgården. Liknelsen kan uppfattas förklenande, men hur skall man uppfatta att de som är satta att vara demokratins förebilder, i stor utsträckning vägrar prata med varandra om hur ordningen skall vara.

I stället är det medias utvalda koryféer som viftar sina trollspön över församlingarna, och kommer med sina troenden och förslag. Senast nu att Annie Lööf, med 8% av valmanskåren bakom sig, och en ledande vindkrafts företrädare, borde bli statsminister. En sådan utveckling vore samtidigt att belöna det huvudansvariga partiet för den enorma skövling av naturområden som pågår i vindkraftens namn.

Förslaget som lagts av Mp skall nog snarast ses som en test, och möjlighet att splittra alliansen. Att en allsmäktig socialdemokrati med sin övertygade tro på sin överlägsna förmåga att leda landet, skulle acceptera en sådan lösning är inte trolig. Och från hennes parti är det tillsvidare tystnad som råder.

Politiska vägval

Om utvecklingen har gått i stå på nationell nivå, så är situationen liknande i många kommuner och några landsting. Landstinget i Västernorrland, som slitits hårt av strider om sjukvårdens fördelning i länet den senaste mandatperioden, har fått se den socialdemokratiska ledningen reducerad till 35% av valmanskåren. Vem man skall samarbeta med är när detta skrivs osäkert. Kampen mellan länets norra del, och Sundsvallsregionens krav på herravälde fortsätter. Och i den kampen finns också en Judas, klädd i Jan-Olof Häggströms kläder. En politruk vars ego står långt över de begrepp som anständighet och demokrati rimligen kräver.

På kommunnivå har landets andra stad Göteborg, efter årtionden med S-märkt styre, äntligen fått ett riktigt oppositionsparti. Med ett ledarskap sprunget ur ett flertal partier, har Demokraterna på ca ett års tid lyckats bygga upp en stark partistruktur, och trots jämfört med de etablerade partierna små ekonomiska resurser, bli kommunens näst största parti. Men sina drygt 17% av rösterna och den erfarenhet som finns i partiet, finns alla möjligheter att nu ge staden den förnyelsekraft som så många hoppas på och längtar efter.

Men det förutsätter, att en del så kallade oppositionspolitiker i andra partier, är beredda att lämna den bekväma och välbetalda platsen i politikens baksäte, för det arbete som krävs i ledande ställning.

2018.09.16

Jarl S