Vanstyrets politik 13.

Det är dags att efter en tids vila, återkomma till ovanstående rubrik. Vi är inne i ett nytt verksamhetsår i kommunen norr om skogen. Facit för de ekonomiska utsvävningar kommunledningen sysslat med de senaste åren börjar komma. De kan inte gömmas undan längre.

Ungefär så skulle man kunna tolka den dragning om kommunens ekonomi, som ledande tjänstemän gav vid senaste KF den 28.1. 

Den skattehöjning om 35 öre/skattekrona som genomfördes vid årsskiftet var knappast ens plåster på såren, ytterligare 80 öre per skattekrona behövs om man med nu kända kostnader skall kunna balansera den kommunala ekonomin under 2013. Och kommunalskatten kommer med en sådan ökning att bli mer än 2 kronor högre än rikssnittet.

Den här utvecklingen är inget ödesbestämt. Det är resultatet av en vårdslös hantering av skattemedel. Man har valt att spekulera i internationell företagsamhet med nu alltmer uppenbara följder.
 

Nu blir det inte någon ytterligare skattehöjning i år. Alltså måste taxorna på olika områden skärpas, och kostnader kapas. Redan kunde man i Villaägarnas nyligen redovisade sammanställning visa, att vattentaxan i kommunen norr om skogen är dyrast i länet. Två tusen (2000) kronor mer per hushåll/år än om man bor i den billigaste kommunen.

Och i Dagens Industri den 13.1 kunde man ta del av den rating som Svensk Kommunrating gjort av kommunen, och som ger sämsta rating – D. Då gjordes den bedömningen innan den upplåning av ytterligare 725 miljoner som gjordes under senhösten 2012.

Vem bryr sig, vi slickar såren och accepterar det ledarskap vi valt? Då bör man komma ihåg att trycket på vård-skola-omsorg kommer att öka. Fler kommer att få lämna sina jobb, och det är inte alltid de som borde få gå. Andra kommer att upptäcka att makten och bulvanerna lägger sitt förvaltande täcke över den egna personen, och självbestämmandet blir till en saga blott.

Det är en intressant utveckling, men inte i dess mest positiva betydelse.

30.01.2013

Jarl Strömbäck

Högtidsstund

I vintertid och kyla behövs stunder för avkoppling och rekreation. Stunderna vid TV blir fler än under soliga sommardagar, och visst finns det guldkorn att hämta också ur TV-s tablåer.

Under den gångna nyårshelgen visade man ett reportage från Piteå musikhögskola, där Benny Andersson med Orsa spelmän och skolans körer medverkade i ett program under titeln Benny Andersson och orgeln med 9000 pipor.

De 9000 piporna avsåg den världsunika orgel man under ett par års tid uppfört vid musikhögskolan, ett praktverk vilket av internationella gäster vid invigningen betecknades som världsunikt. Att lilla Piteå i Norrbotten väljer den kulturella vägen för att bygga sitt varumärke, och lyckas, det är glädjande. De musikstycken som framfördes var också en högtidsstund att lyssna till. Benny Andersson har gjort en enorm livsvandring från rollen som pop-sångare, till en mycket allsidig, och i svensk folkmusik förankrad artist.

Ett annat program med samma fina kvalitéer, men utan dess glamour, var den dokumentär över Johnny Cash liv som visades i TV häromdagen (25.1). Den amerikanska folkmusiken i dess ursprungliga form speglar den hårda verkligheten på ett sätt som berör.

För egen del lärde jag känna och uppskatta den under ungdomsårens besök i USA-s 60-tal. De gamla stenkakorna med bland andra Johnny Cash musik finns ännu kvar som minne från en tid när den musikformen ännu inte fått fäste i Sverige.

Det finns anledningen att fundera över de val som samhällen och dess ledarskap gör, inte minst för den som bor i en kommun vilken skulle vara en kulturell öken, om det inte var för de frivilliga krafterna. Musiksällskapet med mer än 100 år på nacken är på väg att utplånas, på grund av det ointresse det kommunala ledarskapet visar för verksamheten.

 De diskussioner som förts om byggandet av en lokal för teater och musik sedan 1935, har fortfarande inte resulterat i annat än en utsliten gammal biograf för teatern, och en opersonlig och sliten skolaula för musiken.

Museiverksamheten är sönderslagen och splittrad, en spillra av sitt forna jag.

Prioriteringarna har återkommande gått till den råa styrkans arenor. När önskemålen om miljonernas mångfald kommer från det hållet, skapas alltid resurserna.

Och i det ligger också en stor svaghet, det goda livet måste innehålla högtidsstunder också för de som uppskattar annat än vrålen i Arenan.

2013.01.26

Jarl Strömbäck

Det blåser...

Det blåser i det politiska landskapet i vårt land. Utvecklingen mot ett två-partisystem fortsätter, på de mindre partiernas bekostnad. Och i grunden är det kanske inte så konstigt. Om man från partiernas sida går fram med blicken riktad långt över de gräsrötters nivå, vilka man tror sig företräda. Då är utvecklingen inte svår att förstå.

Och egentligen borde man väl inte beklaga utvecklingen. För är det inte så att vi egentligen och i vanliga fall ser positivt på utveckling och förnyelse. Utan de synsätten hade vi inte haft den standard på olika områden vi har idag. Men även i de snabbt växande, sker snabba omställningar. Eriksson och Nokia som var kungar för några år sedan, är numera omsprungna på sina områden av Samsung och Apple.

På politikens område tycks emellertid rädslan för förändring vara särskilt stor. Där samlas tyckandet och motståndet mot förändring på ett sätt som skiljer. Tydligen finns en inbyggd motvilja mot förändring i de egna trygga systemen, samtidigt som man utan sentimentalitet lägger ner skolor, försämrar i omsorgen av de äldre, och hanterar offentliga medel på sätt som får gräsrötterna att resa ragg och söka förnyelse.

På senare tid har vi fått ta del av en närmast hjärtlös hantering av utvisningsärenden, där små barn utan förankring i andra länder hotas av utvisning. Samtidigt betalas av ansvarig myndighet 30 000 kronor per månad för primitiva campingstugor utan toalett för att ge boende till nya asylsökande.

En svindlande summa som närmast för tankarna till ocker. Är det konstigt att gräsrötterna söker ny politisk hemvist? Var finns det politiska ansvaret?

Det skadar inte med blåst också i de politiska systemen.

2013.01.24

Jarl Strömbäck

Amerikanskt dilemma

     

I den här bloggen har genom åren synpunkter på det våld som masskjutningar av oskyldiga i skolor eller på andra offentliga platser innebär. Det urskillningslösa våldet, det som inte söker sina offer på andra grunder än dödandet i sig, är i grunden obegripligt som inslag i ett civiliserat samhälle.

Att det då fått så stora proportioner i USA, förebilden för det goda samhället för stora delen av den övriga världen, är svårt att förstå och smälta. Den abnorma företeelsen skall väl inte finnas i det trygga och goda samhälle de flesta förknippar med drömmen om Amerika??

Amerikanska konstitutionen i original

Den stora gruppen vapenvänner är i det avseendet de som mer än andra motsätter sig nödvändiga förändringar. National Rifle Association (NRA) och dess lobbyister hänvisar ständigt till den amerikanska konstitutionen av 1787, där rätten att bära vapen finns inskriven.

Och visst vore det lättare att acceptera den synpunkten om också vapenvännerna accepterade att det gällde den typen av vapen som fanns år 1787. Dåtidens vapen var enkla mynningsladdade gevär, med dem skulle vi inte få några masskjutningar. Argumentet att hänvisa till konstitutionen leder också fel i andra avseenden. Vid den tiden pågick det utrotningskrig mot den amerikanska urbefolkningen som med dagens synsätt med säkerhet skulle benämnas folkmord.

Den delen av USA-s historia är en i många anseenden mörk historia, som bara fragmentariskt lyfts fram i sitt verkliga och brutala sammanhang.

Om nu Obama lyckas med försöket att begränsa vapenlobbyns inflytande, är det något att glädjas åt. Risken är tyvärr att det blir en halvmesyr, att alltför avancerade automatvapen kommer att fortsätta att flöda i kretsar där de inte hör hemma.

Och i förlängningen att det demokratiska inslagen i samhället trängs allt hårdare av skräcken för det osynliga men alltid närvarande våldet.

2013.01.19

Jarl Strömbäck

Att ge och ta.

I början av december 2012 ställde undertecknad i ett kort debattinlägg en fråga till kommunalrådet ansvarigt för omsorgsnämnden i kommunen norr om skogen, med följande lydelse: 

Kommer (den felaktigt debiterade) omkostnadstaxan återbetalas i sin helhet, från införandet 2011, till de som felaktigt debiterats kostnaden, och i de fall vederbörande inte längre finns i livet, till efterlevande?

Svaret kom i form av ett grovt personangrepp publicerat i webb- och papperstidningen, med rubriken ”Strömbäck far med lögner”.

Nedanstående får tjäna som exempel på mailkontakter undertecknad fått den senaste tiden. Det är talande nog om hur prioriteringarna slår i kommunen norr om skogen.

Citat

Hej!

Den här kommunen är verkligen förslagen vad gäller att konfiskera äldres pengar. Hyran för 30 kvm har höjts med 111 kr/mån från 1 jan. 2013 för min mor. Istället för omkostnadstaxa kan man anta. 

Jag riktigt kan se framför mig hur ansvariga gnuggar händerna över hur de kan pungslå gamla och sjuka när anhöriga och oppositionspolitiker trilskas.

 Pengar ska tas från gruppen äldre.

Nu har socialdemokrater och hyresgästförening gjort gemensam sak, att tillsammans roffa åt sig gamlas pengar.

Ska man göra kommunalt bolag av äldreomsorgen också eller? Annars förstår jag inte hur välfärdsförvaltningen vågar bete sig som de gör. Skattefinansierad verksamhet får inte gå med vinst enligt lag!

Just nu kokar jag av ilska. Min mor ligger till sängs dygnet runt, hon får även sin mat i sängen numera. Hon ser ut som en fågelunge i sitt “rede.” Henne tar de betalt för 238 mån/för el, 255 kr servicepaket och nu 111 kr påslag på hyran 4234 kr/mån. 4345 i månaden för 30 kvm. Plus måltider 2938/mån. 

Min mammas omfång på mat numera är att likna vid en bebis, om ens det. En bebis har bättre aptit och sväljer som den ska.

Slut på citat

2013.1.13

Jarl Strömbäck

Vindkraft ifrågasatt

Kungliga Vetenskapsakademin är en kompetenstung organisation, som knappast kan anklagas för att företräda några partsintressen. När organisationen därför går ut i debatt (SvD 22.04.2012), bör man ge de synpunkter de framför extra uppmärksamhet.

De synpunkter man kommit fram till sammanfattas kanske bäst med deras egna ord på följande sätt: 

Att en gigantisk vindkraftsutbyggnad genomförs i ett land som Sverige, som redan har ett väl fungerande fossilfritt elsystem, är obegripligt.

Behovet av El kan inte anpassas till vindens växlingar, utan måste anpassas till användarnas behov. Det innebär att man måste ha en kapacitet i elsystemet som klarar också de vindsvaga perioder med högtryck och extrem kyla som återkommande förekommer vintertid. Och när det blåser måste man med kort varsel kunna stänga av delar av vattenkraften eftersom det inte finns någonstans att göra av överskottenergin. Om inte korrekt spänning och strömstyrka kan garanteras i kraftnätet kan irreparabla skador uppstå på komplicerad och känslig utrustning som är vanlig i dagens samhälle.

Vattenkraften, som är en stabil och kostnadseffektiv energikälla, blir på så sätt vindkraftens fånge, och det blir på sikt vindkraftens kostnader som kommer att styra prissättningen av El med stora kostnadsökningar som följd. Enligt Kungl. Vetenskapsakademin har man i en utförlig analys kommit fram till att med tillgänglig vattenkraft kan man balansera ca 10 TWH vindkraft, vilket skall vägas mot en planering av upp till 30 TWH vindkraft.

I vårt län har vi planer på mycket stora utbyggnader av vindkraft i främst de västra delarna av länet. I Fängsjö/Storsjöhöjden handlar det i utgångsläget om 180 vindsnurror med en höjd av 210 meter. De kommer att täcka en yta av 89 kvadratkilometer, och totalt att dominera landskapsbilden för de ca 100 personer som bor i byarna i närområdet. Och ljudnivån i verkens omedelbara närhet anges i ansökan till 106,5 dB(A).

Miljökonsekvenserna kommer bli omfattande, vägar skall dras fram för den tunga trafiken, ledningsgator likaså. Och tillgängligheten till området minska genom de restriktioner som säkerhet i olika avseenden medför. Vindkraftparkerna uppförs av experter från olika länder, de ger mycket lite till det lokala arbetsutbudet. Och i uppfört skick fjärrstyrs de, inte heller det ger något tillbaka till bygden. Den lilla ersättning i form av bydgepeng man möjligen får, är i stort sett försumbar.

Av ovanstående blir konsekvensen att den storskaliga utbyggnad som planeras i vårt län borde stoppas. Den tillför lite av värde lokalt, den strider mot nationella intressen och en god nationell energipolitik. 

Och för att återgå till Kungliga Vetenskapsakademins uppfattning igen så menar man att vindkraftsutbyggnaden inte skulle vara möjlig utan omfattande subventioner (i form av el-certifikat) i mångmiljardklassen. Den sammanlagda extrakostnaden för den förda politiken drabbar till syvende och sist elkonsumenterna.

2013.01.09

Jarl Strömbäck/SPI

Relingsvägen 22

89178  Bonässund

070 6727669