Indiskt dilemma

Indien är ett stort land, eller subkontinent som dom gärna kallar sig själva. Lika stort som hela Europa, men med 3 gånger så många invånare. Mitt första besök i landet var redan i 17-års åldern. Senare skulle jag under 20 år bli en trogen besökare genom mitt arbete som marknadsansvarig för landet i ett världsomspännande företag.

Då, på 80-talet var det fortfarande ett tämligen slutet land. Ett land med en fot i den marxistisk/nationalistiska tankesfären, samtidigt som det engelska inflytandet var ständigt närvarande. Man är den största demokratin i världen befolkningsmässigt. Man har flerpartisystem och återkommande val till olika nivåer i systemet.

När det sovjetiska imperiet föll samman sent 80-tal, triggade det igång en annan inriktning av politiken också i Indien. Idag tillhör man de s.k. tigerekonomierna, BRIC-länderna. Man har ett väl utbyggt och bra utbildningssystem vilket bland annat skapat en mycket hög IT-kompetens i landet, med särskilt säte i provinsen Bangalore. Och landet har blivit världens näst största producent av film, och Bollywood ett etablerat begrepp.

I allt detta och mycket mer har också landets kvinnor tagit en aktiv och självklar del. Den Gamla sarin har fått ge vika för modernt klädda kvinnor. Ofta framgångsrika och alltmer självständiga. I det ligger också en utmaning gentemot de krafter som vill bevara den gamla kvinnorollen och kastsystemet,  under vilka kvinnan var underställd männens tyckande och krav.

Det som nu sker med kraftigt ökande gruppvåldtäkter mot de ”moderna ”kvinnorna har inget med sexualitet att göra. Rimligen ligger bakom det här gruppvåldet andra och mer fundamentala krafter, nämligen de som inte vill acceptera den snabba förändring som kommer de indiska kvinnorna till del.

I det indiska samhället finns en mycket stor och växande medelklass. Samtidigt är fattigdomen ständigt närvarande om man lämnar de rika kvarteren. Modernitet och det gamla feodala tänkandet kolliderar och tar sig ibland mycket obehagliga uttryck.

Nu reses kraven, med all rätt att myndigheterna markerar mot våldet. Allt annat borde vara uteslutet, men i ett land där 2/3-delar fortfarande lever under knapphetens stjärna, kan mycket hända.

2013.01.05

Jarl Strömbäck