I föregående avsnitt under den här
rubriken använde jag dansen som bild för utvecklingen. Det är nu dags att med
grova penseldrag ta sig an de riktigt stora elefanternas dans runt guldkalven,
det politiska lättsinnet representerat av kommunens kassa och kreditvärdighet.
Vi börjar med det nya SEKAB, men först
något om det gamla. Jag väljer för enkelhetens skull här att enbart fokusera på
kommunen norr om skogen när det gäller ägandet, väl medveten om att ägandet
delades med också andra intressenter.
SEKAB var när det övertogs av kommunen
via energibolaget ett väl trimmat och lönsamt företag. Vinsten låg på stadiga
50 miljoner per år, det var ett välskött företag, men det skulle snart bli
ändring på det. In på arenan klev förföraren, låt oss kalla honom Etanol-Jesus.
Under hans ledning skulle företagets lönsamhet totalt raderas ut, det skulle
förvandlas till en enorm förlustkälla, omskrivet i riksmedia som landets
troligen största politiska haveri när det gäller kommunal inblandning i
näringslivet.
Ethanol-Jesus är den borne
predikanten. Han bar på två agendor, dels den offentliga, dels den personliga.
Den offentliga handlade om devisen ”bortom oljan”. Där predikade han etanolens
välsignelse. Den skulle framställas ur skogsråvaran i norr. Stora fabriker
skulle byggas här, och vår landsända på sikt bli ett Klondyke. Etanolens
välsignade rikedomar skulle översvämma de norrländska kommunerna.
Den mer personliga agendan hade ett
annat fokus. Där handlade det om att via ”landgrabbing”, mer eller mindre olagligt
övertagande av stora markområden i Afrika, bygga upp enorma odlingar av
sockerrör, för att den vägen ge råvara till etanolen. Och produktionen skulle
ske i andra länder, Polen och Ungern initialt.
Samtidigt som den första agendan
basunerades ut av etanol-Jesus och hans underhuggare till godtrogna
kommunpolitiker i de norrländska kommunerna, planerade och genomförde han
upprättandet och kapitaliseringen av bolag i olika afrikanska länder med pengar
kommunmedborgarna trodde skulle gå till verksamhet därhemma.
Hur många i de berörda bolagens styrelser som var
informerade om dubbelspelet lär vi aldrig få veta. Vad vi däremot vet är att det
inte stannade med de afrikanska bolagen, Etanol-Jesus och hans vänner hann
också med att etablera sig i Ungern och Polen med stora ekonomiska konsekvenser
för kommunen norr om skogen.
Under resans gång framställdes via de
kommunala bolag som officiellt var ägare till SEKAB återkommande krav på nytt
kapital. Tillsammans har kommunen enligt den 2009, utgivna officiella skriften
drygt 600 miljoner i lån och förbindelser till SEKAB. Den afrikanska delen i Tanzania, Mozambiqe
och Togo hann kosta 200 miljoner, innan kommunen norr om skogen kastade in
handuken. Etanol-jesus fick köpa den
verksamheten för 400 kronor. Hur mycket av de 200 miljonerna som ingick i det
köpet torde vara försett med högsta sekretess.
Av satsningen på norrländska fabriker blev
intet. Däremot kom man igång ordentligt i Polen och Ungern, satsningarna där
har dragit mer än 300 miljoner, utan någon som helst avkastning.
Det nya SEKAB blev för kommunen norr
om skogen ett totalt misslyckande. Dess skulder skulle bli en bärande del i det
kapitaltillskott om ca 1000 miljoner som kommunen nu måste upp med för att
rädda berörda kommunala bolag. Och kommunledningen har tvingats kapitulera när
det gäller boskillnaden mellan den skattefinansierade kommunen, och de av aktiebolags
lagstiftningen styrda bolagen. Någon utdelning från de kommunala bolagen de
kommande åren är inte att räkna med, trots de enorma investeringarna.
Genom internbanken har alla lån, alla
skulder placerats i kommunens knä. Där kommer de under många år framöver att
stjäla resurser från omsorg, skola och andra kärnverksamheter.
Dansen om guldkalven, den kommunala
kassan slutar inte där, mer skulle visa sig komma.
2012.06.11
Jarl S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar