Vanstyrets politik 2.

Året var 1994. Kommunen norr om skogen hade fått ett nytt energirikt kommunalråd och invånarantalet var 58.663. Nu skulle det byggas för att närma sig stora syster i norr med stort U i namnet. Den staden hade visserligen fått ett märkligt rykte av att vara ett vänsterfäste, men växt hade den gjort och hade nu 99.249 invånare.

I orten norr om skogen hade iskrigarna sedan länge en given plats som nummer ett. Till den gamla kämpeborgen strömmade folket i olika åldrar vid matcherna. Och fick sitt lystmäte av kamp och dramatik. Man spelade i den högsta divisionen, och nu hade en grupp lobbyister påbörjat en kampanj för att skapa en ny Arena, den gamla ansågs inte längre fin nog.

Visserligen visade kalkyler att man kunde ge kämpeborgen nya kläder, snygga till henne och göra henne modern för halva kostnaden av en ny arena. Men nya brudar kanske ändå smäller högre än att putsa på de gamla. Och det var ju inga småpojkar som lobbade. Allehanda medias lokala VD kunde ju med sitt inflytande i pressen påverka, och Eklövet och övriga i styrelsen nickade godkännande.  Den gamla kämpeborgens vänner skulle snart få se sig sidsteppade.

På sitt rum satt det nu inte alldeles nya kommunalrådet och skapade visioner. Med den nya arenan skulle staden växa, alltfler lockas att bli nya kommunmedborgare. Namnet skulle flyga landet runt när man i olika arrangemang blev omtalade för sin djärvhet och framåtanda.

Visserligen blev det stora offentliga kostnader och åtaganden. Minst 50 miljoner för infrastrukturen på kajen. Ett 25-årigt avtal slöts med iskrigarbolaget med utgångspunkten att iskrigarna skulle få ca 6 miljoner per år med en 2 % -IG uppräkning per år. Det innebär drygt 180 miljoner över tiden. Och topplånet på 50 miljoner som banken som gav namn åt  Arenan inte vågade ge, det ställde kommunen upp med. Man hade just stängt ett äldreboende i norr, och omvandlat ett i centrum, så pengarna fanns just då. Sammantaget betalar man på sätt och vis till iskrigarbolaget en summa väl så stor som hela byggkostnaden.

Året är 2012, det har gått några år. Den gamle lobbyisten har flytt staden och nya troll sopar Arenan. De tycker inte om sin sits. Visserligen är man totalt dominerande på orten när det gäller sponsorpengar. Visserligen har man de kommunala bidragen, bidrag som mångfalden av andra föreningar i kommunen bara kan drömma om. Men man vill kunna hålla internationell klass på sina löner till spelare, och andra i föreningen kräver sitt. Arenan är nu etablerad och inte längre en väsentlig angelägenhet för klubben.

Lobbyismen fortsätter, man får 10 miljoner för en träningshall av kommunen, ett skapligt kapitaltillskott. Man kräver amorteringsfrihet på det 50-miljoners lån kommunen ställde upp med vid bygget, vilket kostar kommunen ytterligare 10 miljoner. Räntorna är rekordlåga, men ändå?

Är processen att dumpa Arenan i kommunens knä påbörjad?

När året 2011 går mot sitt slut har kommunen med stort U i namnet 116.465 invånare, man har inga iskrigare i den högsta serien men väl ett lag fint spelande fotbollstjejer. Man har under åren ökat sin befolkning med drygt 1000 personer per år.

 I kommunen norr om skogen har befolkningen minskat till 54.930, med 220 personer per år. Arenan har blivit en belastning, en lyxkonsumtion. Den gamla kämpeborgen i ombyggt skick kanske ändå hade blivit en trognare och mer verklighetsanpassad brud. Och drömmen om att Arenan skulle bli dragplåstret för inflyttning och en växande stad är slagen i spillror. Den drömmen fordrar andra visioner.

2012.05.31

Jarl S