Skådespel åt folket

Ge bröd och skådespel åt folket, är ett gammalt talesätt med innebörden att då är vi glada och nöjda. Och ett mått av sanning ligger det givetvis i det påståendet. I vår nu alltmer mediala värld återspeglas det också i tv-s olika program och kanaler.

För några handlar det om Mästarnas mästare, stor störst och vackrast. För andra om kampen om årets mästarkock, där vi under ett antal program får följa “amatörer” som under tidspress och stränga domares översyn reduceras till en slutlig segrare. Katarinas glädjetårar när hon vann häromdagen värmde och berörde säkert många.

Och i samma kanal kan vi nu följa dramat som skall utse vinnaren i danstävlingen “Let`s dance”. Med förundran kan man där se hur den hedervärde, men av åren stele skidmästaren lyfts fram av gamla sympatisörer i program efter program, alltmedan yngre och långt mer spänstiga dansare får lämna planen. Men vad spelar det egentligen för roll, dramatiken finns där i vart fall, och det är väl det som är meningen.

Och slutligen en annan kamp som lockar massorna, den på idrottens olika arenor. Antikens arenakamper i modern tappning. Några förlorar och ödesmättade skriverier beskriver detta som ett slag för hela samhället, som i fallet med fotbollens eller hockeylagets förlust av sin SHL-plats.

Andra kämpar med näbbar och klor för att nå den eftertraktade slutsegern, en kamp som inte precis är gentlemannamässig. Där tillåts våldet i grova nersparkningar och tacklingar ständigt skörda nya offer. Något som i brottsbalkens mening borde bli grov misshandel, tillåts i vår tids arenasport. Och samhället blundar och betalar polisiär vakthållning och prioriterad sjukvård för att hålla verksamheten gående.

Snurra min jord, och dagarna går alltmedan folket serveras den dagliga dosen av skådespel, av media förstärkt med en lämplig dos av utspel och kommentarer.

2016.04.09

Jarl

Vanstyrets politik 4.

I föregående avsnitt under den här rubriken använde jag dansen som bild för utvecklingen. Det är nu dags att med grova penseldrag ta sig an de riktigt stora elefanternas dans runt guldkalven, det politiska lättsinnet representerat av kommunens kassa och kreditvärdighet.

Vi börjar med det nya SEKAB, men först något om det gamla. Jag väljer för enkelhetens skull här att enbart fokusera på kommunen norr om skogen när det gäller ägandet, väl medveten om att ägandet delades med också andra intressenter.

SEKAB var när det övertogs av kommunen via energibolaget ett väl trimmat och lönsamt företag. Vinsten låg på stadiga 50 miljoner per år, det var ett välskött företag, men det skulle snart bli ändring på det. In på arenan klev förföraren, låt oss kalla honom Etanol-Jesus. Under hans ledning skulle företagets lönsamhet totalt raderas ut, det skulle förvandlas till en enorm förlustkälla, omskrivet i riksmedia som landets troligen största politiska haveri när det gäller kommunal inblandning i näringslivet.

Ethanol-Jesus är den borne predikanten. Han bar på två agendor, dels den offentliga, dels den personliga. Den offentliga handlade om devisen ”bortom oljan”. Där predikade han etanolens välsignelse. Den skulle framställas ur skogsråvaran i norr. Stora fabriker skulle byggas här, och vår landsända på sikt bli ett Klondyke. Etanolens välsignade rikedomar skulle översvämma de norrländska kommunerna.

Den mer personliga agendan hade ett annat fokus. Där handlade det om att via ”landgrabbing”, mer eller mindre olagligt övertagande av stora markområden i Afrika, bygga upp enorma odlingar av sockerrör, för att den vägen ge råvara till etanolen. Och produktionen skulle ske i andra länder, Polen och Ungern initialt.

Samtidigt som den första agendan basunerades ut av etanol-Jesus och hans underhuggare till godtrogna kommunpolitiker i de norrländska kommunerna, planerade och genomförde han upprättandet och kapitaliseringen av bolag i olika afrikanska länder med pengar kommunmedborgarna trodde skulle gå till verksamhet därhemma.

 Hur många i de berörda bolagens styrelser som var informerade om dubbelspelet lär vi  aldrig få veta. Vad vi däremot vet är att det inte stannade med de afrikanska bolagen, Etanol-Jesus och hans vänner hann också med att etablera sig i Ungern och Polen med stora ekonomiska konsekvenser för kommunen norr om skogen.

Under resans gång framställdes via de kommunala bolag som officiellt var ägare till SEKAB återkommande krav på nytt kapital. Tillsammans har kommunen enligt den 2009, utgivna officiella skriften drygt 600 miljoner i lån och förbindelser till SEKAB.  Den afrikanska delen i Tanzania, Mozambiqe och Togo hann kosta 200 miljoner, innan kommunen norr om skogen kastade in handuken.  Etanol-jesus fick köpa den verksamheten för 400 kronor. Hur mycket av de 200 miljonerna som ingick i det köpet torde vara försett med högsta sekretess.

 Av satsningen på norrländska fabriker blev intet. Däremot kom man igång ordentligt i Polen och Ungern, satsningarna där har dragit mer än 300 miljoner, utan någon som helst avkastning.

Det nya SEKAB blev för kommunen norr om skogen ett totalt misslyckande. Dess skulder skulle bli en bärande del i det kapitaltillskott om ca 1000 miljoner som kommunen nu måste upp med för att rädda berörda kommunala bolag. Och kommunledningen har tvingats kapitulera när det gäller boskillnaden mellan den skattefinansierade kommunen, och de av aktiebolags lagstiftningen styrda bolagen. Någon utdelning från de kommunala bolagen de kommande åren är inte att räkna med, trots de enorma investeringarna.

Genom internbanken har alla lån, alla skulder placerats i kommunens knä. Där kommer de under många år framöver att stjäla resurser från omsorg, skola och andra kärnverksamheter.

Dansen om guldkalven, den kommunala kassan slutar inte där, mer skulle visa sig komma.

2012.06.11

Jarl S

Vårvinter Nolaskogs

 Det är en härlig morgon när jag vid 7.30-tiden spänner på mig skidorna uppe vid Skyttis spårområde. Solen skiner, det är 0-gradigt och fortfarande hårda, snabba spår. Luften är fin att andas, och det är en fröjd att vara ute.

 Föregående kväll avslutade MoDo-hockey årets spel efter förlust mot guldstaden Skellefteås grabbar. ”Well done” skulle man kunna säga, nu får ett under vintern ofta hårt ansatt gäng äntligen lite vila, en möjlighet till återhämtning. Det behöver nog också hockeyns gladiatorer. För övrigt är det ett märkligt förhållande, att så många behöver så få för att få utlevelse för egna känslor och frustrationer. Och väl understödd av lokalmedia hålles ballongen av förväntningar pumpad till bristningsgränsen nästan jämnt.

 Det finns ett pris också för den euforin. Ett är att den check som skrivs ut till spelare och ledare blir allt högre. Man vill ha de allra bästa, och nästan till vilket pris som helst. Och när ekonomin svajar så är vägen till kommunalrådet kort och självklar. Laget betyder ju så mycket för bygden.

 Nog om det, men mönstret går igen i kommunen norr om skogen. Satsningarna på Domsjö Fabriker följer i mycket samma mönster. Det stödet har hittills kostat kommunen mer än ½ miljard, utan att ge någon direkt utdelning. Samma kan sägas om SEKAB, ett engagemang i samma storleksordning som kommunens ledning nu helst vill tiga ihjäl. När energibolaget nu kräver 900 miljoner för att inte gå överstyr på grund av de satsningar man påtvingats av den styrande majoriteten (S), då vill politikerna inte tala om annat än fjärrvärmen. Falskheten har många ansikten.

 Avslutar med några rader från en vän med god insyn i Övik Energis affärer, han gör följande reflektion vilken jag gärna delar:

Jag tror du kan vara lugn för att Övik Energi och alla vi som jobbar här idag, gör allt vi kan för att lösa den uppkommna situationen och bringa dels bättre ordning och reda i ekonomin och dessutom ett så bra ekonomiskt resultat som möjligt i slutändan.
De förutsättningar vi nu sitter i kan vi dock inte trolla bort. Man har investerat helt orimligt mycket utan att ha en paritet i ökad årsomsättning. Grekland sägs/sas stå på randen till katastrof därför att man har en skuld motsvarande 120% av BNP - vi har en skuld motsvarande ca 350% av årsomsättningen.
Att tro att företaget självt, utan en stor intjänad börs i bagaget, ska kunna ta sådana investeringsvolymer utan att tillföras nytt kapital är enligt min mening industristrategiskt naivt bortom all sans. Den överlägset mest produktiva delen av dessa investeringar som faktiskt ändå är Hörneborgsverket, står för ca 1,2 MdSEK av investeringarna - men vilka högproduktiva anläggningar eller nya stora intäktsvolymer har man fått för övriga nästan 2 MdSEK?
2012.03.21
jarl Strömbäck