Vanstyrets politik 4.

I föregående avsnitt under den här rubriken använde jag dansen som bild för utvecklingen. Det är nu dags att med grova penseldrag ta sig an de riktigt stora elefanternas dans runt guldkalven, det politiska lättsinnet representerat av kommunens kassa och kreditvärdighet.

Vi börjar med det nya SEKAB, men först något om det gamla. Jag väljer för enkelhetens skull här att enbart fokusera på kommunen norr om skogen när det gäller ägandet, väl medveten om att ägandet delades med också andra intressenter.

SEKAB var när det övertogs av kommunen via energibolaget ett väl trimmat och lönsamt företag. Vinsten låg på stadiga 50 miljoner per år, det var ett välskött företag, men det skulle snart bli ändring på det. In på arenan klev förföraren, låt oss kalla honom Etanol-Jesus. Under hans ledning skulle företagets lönsamhet totalt raderas ut, det skulle förvandlas till en enorm förlustkälla, omskrivet i riksmedia som landets troligen största politiska haveri när det gäller kommunal inblandning i näringslivet.

Ethanol-Jesus är den borne predikanten. Han bar på två agendor, dels den offentliga, dels den personliga. Den offentliga handlade om devisen ”bortom oljan”. Där predikade han etanolens välsignelse. Den skulle framställas ur skogsråvaran i norr. Stora fabriker skulle byggas här, och vår landsända på sikt bli ett Klondyke. Etanolens välsignade rikedomar skulle översvämma de norrländska kommunerna.

Den mer personliga agendan hade ett annat fokus. Där handlade det om att via ”landgrabbing”, mer eller mindre olagligt övertagande av stora markområden i Afrika, bygga upp enorma odlingar av sockerrör, för att den vägen ge råvara till etanolen. Och produktionen skulle ske i andra länder, Polen och Ungern initialt.

Samtidigt som den första agendan basunerades ut av etanol-Jesus och hans underhuggare till godtrogna kommunpolitiker i de norrländska kommunerna, planerade och genomförde han upprättandet och kapitaliseringen av bolag i olika afrikanska länder med pengar kommunmedborgarna trodde skulle gå till verksamhet därhemma.

 Hur många i de berörda bolagens styrelser som var informerade om dubbelspelet lär vi  aldrig få veta. Vad vi däremot vet är att det inte stannade med de afrikanska bolagen, Etanol-Jesus och hans vänner hann också med att etablera sig i Ungern och Polen med stora ekonomiska konsekvenser för kommunen norr om skogen.

Under resans gång framställdes via de kommunala bolag som officiellt var ägare till SEKAB återkommande krav på nytt kapital. Tillsammans har kommunen enligt den 2009, utgivna officiella skriften drygt 600 miljoner i lån och förbindelser till SEKAB.  Den afrikanska delen i Tanzania, Mozambiqe och Togo hann kosta 200 miljoner, innan kommunen norr om skogen kastade in handuken.  Etanol-jesus fick köpa den verksamheten för 400 kronor. Hur mycket av de 200 miljonerna som ingick i det köpet torde vara försett med högsta sekretess.

 Av satsningen på norrländska fabriker blev intet. Däremot kom man igång ordentligt i Polen och Ungern, satsningarna där har dragit mer än 300 miljoner, utan någon som helst avkastning.

Det nya SEKAB blev för kommunen norr om skogen ett totalt misslyckande. Dess skulder skulle bli en bärande del i det kapitaltillskott om ca 1000 miljoner som kommunen nu måste upp med för att rädda berörda kommunala bolag. Och kommunledningen har tvingats kapitulera när det gäller boskillnaden mellan den skattefinansierade kommunen, och de av aktiebolags lagstiftningen styrda bolagen. Någon utdelning från de kommunala bolagen de kommande åren är inte att räkna med, trots de enorma investeringarna.

Genom internbanken har alla lån, alla skulder placerats i kommunens knä. Där kommer de under många år framöver att stjäla resurser från omsorg, skola och andra kärnverksamheter.

Dansen om guldkalven, den kommunala kassan slutar inte där, mer skulle visa sig komma.

2012.06.11

Jarl S

Estonia-förlist sanning!

Osannolika händelser har en tendens att förbli öppna gåtor vilka kräver nya svar. Estonias förlisning är en sådan gåta. Alltsedan jag hörde om förlisningen i en taxi i Hamburg den där septembermorgonen 1994, har förlisningen följt mig.
Inte så konstigt kanske, med 10-talet år på fartygs bryggor, varav ett par år i stora passagerarfartyg är det rimligen ett ämne som berör. De begränsade vattnen i Östersjön, det är ju i egentlig mening ett innanhav, borde inte kunna sänka ett stort fartyg.
Att sedan mängder av experter ställt sig frågande till den officiella versionen av händelserna är bra. Nu senast har en internationell grupp med experter, The independent fact group, arbetat med en studie av sjunkförloppet med syfte att se hur vatteninflödet måste ha skett givet sättet hon sjunk på.
Runt om i världen förliser ett antal fartyg per år. Normalt görs stora ansträngningar för att finna ut orsaken. Dykningar, där det kan ske är då en given metod i arbetet. De 80 meter som Estonia ligger på är inget problem för dykare som arbetat i offshore på långt större djup. Istället för att släppa fram oberoende experter, har statsmakterna med Sverige i spetsen försvårat arbetet med att finna ut så mycket som möjligt om haveriet. Medlet är att utlösa gravfrid över vraket, och med militära resurser se till så att obehöriga inte gör sig omaket att dyka där.
Att nu Estlands regering vill ha klarhet i frågan är bra. Det handlar i mycket också om det landets självkänsla som gammal sjöfartsnation.
Bakom Estoniahaveriet ligger troligen sanningar gömda, vilka i ett samhälle präglat av öppenhet måste släppas fram.
För dig som är intresserad är nätet en källa till mycket info i den här frågan. Ingen deckare kunde vara mer intressant än många av de skrivningar som finns att läsa på nätet om detta. Skillnaden är att i deckaren finns ett givet slut, det saknas ännu i Estonia-fallet.

2007.06.05
Jarl Strömbäck