När de här raderna skrivs pågår moderaterna partikongress. Det blir det första stora provet internt sedan Fredrik Reinfeldt valdes till partiledare. Och mycket har hänt sedan dess. I kraften av sin föregångares misslyckanden var utrymmet för nya tankar stort, och framgången i valet 2006 likaså. Men framgång föder också kraft hos dem som vill vrida partiet tillbaka till traditionellt konservativa värderingar. Just därför var avstampet för partikongressen så viktigt, och av allt att döma lyckades Fredrik stämma i bäcken.
Den största ideologiska tvistefrågan var troligen synen på arbetsrätten. Där har nyordningens förespråkare vunnit, och därmed kan också partiet fortsätta att bära sin nya slogan ”det nya arbetarpartiet”.
Och plötsligt framstår centern som det mest företagarvänliga partiet i sin syn på behovet av en förändrad och uppluckrad arbetsrätt. Maud Olofsson får stå i skottgluggen för fackens ilska. Inget ont i det, rimligen måste också snart 40 år gamla lagar kunna ifrågasättas och diskuteras. Det förhållningssättet är också liberalism i grunden. Och de miljarder som centern fick för sina tidningar skall nu delvis användas till uppbyggnaden av en liberal tankesmedja. Liberal märk väl, nu gäller inte bondeförbundet som varumärke längre.
Vad händer då i det parti, Folkpartiet som traditionellt ansett sig äga den liberala iden? Valet av ny partiledare för några veckor sedan har knappast burit den frukt man hoppats på. Opinionsmätningarnas ca 6 % är snarare en tillbakagång än ett lyft. Jan Björklund med sitt varumärke som kravställaren i den politiska paletten skrämmer nog många, så nu gäller att lansera nya synsätt. Att bry sig skall bli en nygammal slogan i kampanjmaterialen. Och det är bra men räcker det? Framgång kommenderas inte gärna fram från Stockholm, den bärs av trovärdigheten hos de många som verkar på lokal nivå. Med det perspektivet är det förbryllande att politisk impotens tycks vara en merit vid valen av företrädare på många håll.
Liberalismen som ide mår prima av så många villiga friare, och kanske kommer vi i en inte alltför avlägsen framtid att få se partierna smälta samman under en hatt. Inte mig emot, det är idéernas bärkraft som räknas, inte organisationens namn.
26.10.2007
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar