Liberalerna 2017

Novembermorgon över staden. Ljusen från kajer och återskenet över vatten och moln, är vackert och rogivande under morgonpromenaden. Tankarna får den här gången gå till det liberala parti, som för några dagar sedan avslutade sitt landsmöte. Med egen erfarenhet från 4 landsmöten från Bengt Westerberg till Lars Leijonborg, finns det mycket att reflektera över.

För inte länge sedan hette partiet Folkpartiet, en återspegling av den roll man för länge sedan hade som landets näst största parti, och oppositionsledare. Då, under tiden med partiledaren Bertil Ohlin. Men politiskt ledarskap kräver mycket av sin ledare. Man skall kunna både fånga upp frågor som är viktiga för väljarna, och marknadsföra dem på ett sätt som får väljarstöd. Egenskaper som det nuvarande ledarskapet, av valresultaten de 10 år som Jan Björklund suttit som partiledare, inte förmått visa.

                             

Inför årets landsmöte fanns möjligheten att byta bort byråkraten Björklund, mot ideologen Birgitta Ohlsson. Man kan tycka att någonstans borde en yttre gräns finnas för hur länge en partiledare får sitta kvar. Och nog hade Björklund haft tillräckliga chanser att under sina 10 år som partiledare bevisa sitt värde, men utan att lyckas.

Ideologer skrämmer en del, de som sitter tryggt på sina politiska stolar, och är rädda för förändring. De är också de som i allmänhet har makten i landets olika partiorganisationer. De var alltför rädda för en förändring som med stor sannolikhet hade skapat ett långt större intresse för partiet, än den nuvarande situationen. Det krävs långt mer än upprullade skjortärmar på talarpodiet, av den som skall rädda liberalismen i svensk politik i det kommande valet 2018.

Namnbytet till Liberalerna hade naturligtvis också en annan dimension. Det liberala inslaget är påfallande och stort också i partier som Socialdemokraterna och Centern. Låt vara att det inte är övergripande utan också nöts mot de partiernas ursprungliga synsätt på exempelvis arbetsliv och centerns kluvna klimatpolitik. Ett centerparti som genom sitt sätt att driva frågan om utbyggd vindkraft, är  huvudansvariga för den största skövling av naturvärden som skett sedan vattenkraftens utbyggnad. I sig en katastrof för de stora naturområden som berörs, dess natur och fauna liksom djurliv och närboende.

När det forna Folkpartiet går till val 2018, gör man det som ett av de små partier som hotas till sin existens genom närheten till 4% spärren. Att partiet inte under de omständigheterna hade modet att pröva ett annan ledarskap är i sig ett stort svaghetstecken.

2017.11.27

Jarl S

En värdig hyllning!

lars


För några dar sedan avslutades Folkpartiet-liberalernas landsmöte i Västerås. Av rapporteringen att döma blev det just den injektion av gemenskap och förtröstan som varje bra landsmöte skall ge.

Men det hade kunnat bli annorlunda. Bara några månader tidigare, vid riksmötet i Örebro kokade besvikelsen efter ett misslyckat val bland medlemmarna. Och partiledaren, Lars Leijonborg stod i centrum. Nu måste en nytändning ske och var Lars rätt man för framtiden var nog den tanke som fick alltfler länsförbund att vända honom ryggen.
I ett sådant läge prövas ledarskapet, och Lars visade att han bestod provet. Han meddelade sin avgång och gav därmed partiet befrielse från en uppslitande inre strid på det kommande, nu nyss avhållna landsmötet.

Belöning fick han också flerfalt genom det ovationsartade bemötande landsmötet gav honom och vilket han väl förtjänade. I det finns lärdomar att dra. Nämligen de att gott ledarskap också innebär insikten om när det är dags att kliva av ett politiskt uppdrag och lämna utrymme för nya krafter.
Det ledarskapet saknas i alltför hög grad i andra delar av organisationen, och valresultaten blir därefter.
För övrigt meddelades att inget av Västernorrlands ombud var uppe i talarstolen på någon av de 500 motioner som kom att avhandlas. Man kan fråga sig vad de hade på landsmötet att göra?

12.9.2007
Jarl Strömbäck