För några dar sedan avslutades Folkpartiet-liberalernas landsmöte i Västerås. Av rapporteringen att döma blev det just den injektion av gemenskap och förtröstan som varje bra landsmöte skall ge.
Men det hade kunnat bli annorlunda. Bara några månader tidigare, vid riksmötet i Örebro kokade besvikelsen efter ett misslyckat val bland medlemmarna. Och partiledaren, Lars Leijonborg stod i centrum. Nu måste en nytändning ske och var Lars rätt man för framtiden var nog den tanke som fick alltfler länsförbund att vända honom ryggen.
I ett sådant läge prövas ledarskapet, och Lars visade att han bestod provet. Han meddelade sin avgång och gav därmed partiet befrielse från en uppslitande inre strid på det kommande, nu nyss avhållna landsmötet.
Belöning fick han också flerfalt genom det ovationsartade bemötande landsmötet gav honom och vilket han väl förtjänade. I det finns lärdomar att dra. Nämligen de att gott ledarskap också innebär insikten om när det är dags att kliva av ett politiskt uppdrag och lämna utrymme för nya krafter.
Det ledarskapet saknas i alltför hög grad i andra delar av organisationen, och valresultaten blir därefter.
För övrigt meddelades att inget av Västernorrlands ombud var uppe i talarstolen på någon av de 500 motioner som kom att avhandlas. Man kan fråga sig vad de hade på landsmötet att göra?
12.9.2007
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar