I åsiktsfrihetens land?

Så har då den första prövningen av decemberöverenskommelsen (DÖ) gjorts. Under ett antal timmar kritiserade alliansen den 16.6 i riksdagen hårt den rödgröna budgeten, och argumenterade för alliansbudgeten, bara för att sedan i omröstningen lägga ner sina röster istället för att rösta på sin egen budget. Och i media rasar väljare över det svek man anser sig ha blivit utsatta för.

För så är det naturligtvis, att oavsett utgången av valet, så röstade väljarna i september 2014 på det parti man upplevde stå för de egna synsätten. Man lyssnade och tog till sig de vallöften och den inriktning partierna saluförde i valen.

När sedan som i det här fallet det inte blev en klar majoritet hade man alternativen att genomföra det nyval man utlyst, eller arbeta vidare med det parlamentariska läge som fanns i riksdagen. Valet att alliansen skulle kapitulera för den socialdemokratiska aggressionen, fanns nog inte i väljarnas tankevärld, innan det plötsligt presenterades som en lösning.

Decemberöverenskommelsens upphovsmän

Nu ett halvår senare börjar vi få facit. Riksdagens arbete har knappast blivit bättre, obstruktionerna genom ständiga markeringar i utskotten blockerar frågor som borde få svar. Motsättningarna i det politiska systemet har inte försvunnit, de snarare ökar. Och regeringsdugligheten har alltmer präglats av ytterlighetsparternas V+Mp agendor. Vi har fått en utveckling som för oss långt bort från den som alliansen borde eftersträvat.

Vinnare blir i det här sammanhanget helt klart det av etablissemanget utestänga SD. Opinionssiffrorna talar här sitt tydliga språk. Och med den ilska som före detta borgerliga väljare visar över alliansens kapitulation inför den rödgröna regeringen, kommer SD att växa snabbt även framgent.

Är det då rimlig att ur rent demokratiska synsätt utestänga snart kanske 20 % av väljarkåren från inflytande över politiken? Statsministern och övriga partier använder fascist- och naziststämpeln till och med i riksdagens talarstol när man adresserar partiet? Svaret är nog dessvärre att vinnaren blir den som mobbas, mobbarna får finna sig i sviktande stöd bland väljarna.

I sak handlar detta om politisk makt, egna maktpositioner och att etablissemanget inte kan svälja en debatt om utvecklingen i vårt land som alltfler menar måste föras. Nu lyfts de frågorna från fler och fler tunga plattformar. Svenskheten så som den ibland kallas, vår blandade kultur byggd på tolerans och solidaritet, är satt under attack och det samtalet måste kunna föras.

Åsiktskorridoren har blivit vår tids nya modeord, endast de ”rätta” åsikterna är legitima att framföras? Vilka de åsikterna är styrs av medias och politikens åsiktspoliser, allt i yttrandefrihetens och åsiktsfrihetens land.

Det finns mycket i politiken som måste förändras om prioriteringarna skall komma rätt.

2015.06.17

Jarl