Morgonen i Hamburg den 28 september 1994 var fin med lätt höstkyla och solsken. Efter frukost på mitt hotell tog jag taxi till utställningslokalerna där Schiffs-und Maschinen, Europas största sjöfartsmässa sedan några dar pågått.
Där i taxins radio pratade tyska upprörda röster om förlisningen av färjan Estonia i Östersjön.
Sedan ett antal år hade jag ansvar för mitt företags verksamhet i östra Europa, och därmed ett intresse att dagligen följa skeendena där i en tid när så mycket hände. Glasnost och perestrojka, Gorbatjov och Jeltsin. Kommunismens sammanbrott och en närmast anarkistisk vulgärkapitalism i dess spår.
Nya kontakter och handelsvägar återuppstod mellan våra länder. Estonia var en sådan handelsväg. Hur kunde ett fartyg av den storleken, byggt för gång i svåra isförhållanden förlisa i ett vanligt oväder på vårt lilla innanhav Östersjön? Det fungerade inte utifrån mina erfarenheter med 20 år i svensk sjöfart både till sjöss och iland.
Jag är inte den förste, och heller inte den siste som kommer att undra. Sanningen om Estonias förlisning ligger på havets botten, skyddad av de stater, främst Sverige som borde ha största skälen att söka sanningen, men gör allt för att istället dölja den. Förfalskade och redigerade filmklipp från vraket kan inte rå bot på många experters övertygelse att sjunkförloppet var ett annat än det som redovisats. Sånt kan lätt åskådliggöras genom simulatorkörningar och känd erfarenhet. Sprängskador på stål hämtat från vraket tystas ner, när man inte längre kan nedvärdera den expertis som gjort undersökningarna. Och de anhöriga förnekades rätten till en grav för sina omkomna anhöriga, välbevarade i det kalla vattnet på 80 meters djup, samtidigt som Tsunamioffren togs om hand efter mer än 1 år i tropisk värme.
Heder åt de som satt sin trovärdighet i pant för sin tro och övertygelse om att Estoniahantering är en gigantisk svindel avsedd att dölja de verkliga motiven bakom fartygets sänkning, någon olycka var det inte fråga om. Jutta Rabe på Spiegel-TV, Uppdrag Gransknings reportrar, anhörigadvokaten Henning Witte, Sjösäkerhetsexperten Anders Björkman, Journalisterna Knut Carlqvist på Finanstidningen och Sven Ane´r samt många, många fler. Alla har dom i böcker och artiklar argumenterat för sin tro och gjort det på mycket övertygande sätt.
Och ris åt de som valt att ställa sig på lögnens och mörkläggningens sida, inte minst den nuvarande oppositionsledaren Mona Sahlin. Själv var hon under ett antal år den som föredrog Estoniaärendena i regeringen, och valde då bland annat att tillsätta en analysgrupp under förre Röda Kors-ledaren Peter Örns ledning. När sedan dess rapport rekommenderade att de omkomna skulle tas upp, valde hon och regeringen att strunta i det.
Mycket kan, och har skrivits om detta. Och mycket mer kommer under kommande år. Alltför många har insikter vilka de inte vågar yppa nu, men kanske vill lätta sitt hjärta över då närheten till händelserna fått mer distans.
Sverige, det här landet som så gärna skryter över sin öppenhet är i själva verket en mycket restriktiv stat när det gäller att hemligstämpla för ”samhället viktiga handlingar”. Det vet alla som försökt att få ut akter som berör dem personligen eller statens intressen, och det har också åskådliggjorts i fallet Estonia. Det som borde ses som en civil olycka, har i själva verket förvandlats till en försvarshemlighet. Mycket snart fick försvarsdepartementet genom Överstyrelsen för Psykologiskt Försvar hand om den offentliga styrningen av rapporteringen. Och mängder av handlingar har under årens lopp försvunnit eller hemligstämplats. Så långt den öppenheten.
På 13-årsdagen av katastrofen böjer jag mitt huvud för offren och deras anhöriga, sänder en tacksamhetens tanke till de som fortfarande kämpar för att få fram den egentliga bakgrunden till katastrofen, och ser med vämjelse på den kultur av manipulation och falskhet som det offentliga systemet har använt för att skydda de som utlöste katastrofen.
2007.09.28
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar