I veckan presenterade alliansregeringen sin första egna budget. Det är en budget som i mycket hög grad understryker den linje som nu drivs med stor frenesi av vår regering. Nämligen den att det skall bli mycket olönsamt att inte arbeta.
Tanken är god i grunden. Det måste finnas ett incitament för att flytta sig från sofflocket till arbetsplatsen. Men i himlen liksom i helvetet finns det gradskillnader, och de ger utslag i folkopinionen.
När regeringen angriper den fria förhandlingsrätten genom att konfiskera de avtalspensioner som fack och arbetsgivare kommit överens om, då har man överskridit en anständighetens gräns. Och när skattelättnader för de som arbetar inte kommer de som slitit i hela sitt liv, och nu lever på en liten pension till del, då väljer man bort stödet från en stor del av befolkningen.
Att sedan ändringen av fastighetsskatten nästan ensidigt kommer storstadsborna till del medan den skall betalas i hög grad av resten av befolkningen, det hade inte meddelats före valet.
Alliansregeringens dåliga opinionssiffror har ingenting med dålig kommunikation att göra, den har sitt ursprung i en sällsynt okänslig politisk hantering. Den hanteringen registreras med stor medvetenhet av väljarna.
I sitt nya sätt att agera skapar alliansen klyftor i samhället, det vill till att man i det avseendet ser till att man vinner fler sympatisörer än man skapar fiender om man vill fortsätta att regera efter valet 2010.
Just nu ser det dystert ut för alliansförespråkarna.
2007.09.22
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar