Reform i baklås

Att lära är att förstå. I det avseendet och med de historiska glasögonen på, har det varit mycket intressant att läsa den siste sovjetledaren Michail Gorbatjovs bok med titeln ”Som jag minns det”. Den skildrar hans liv från barndom i en liten by i östra Ryssland, till tiden då han var en världsledare, och den kamp han förde för att leda landet bort från envälde till demokrati. Mot den bakgrunden fick han också Nobels Fredspris, och blev utsedd till världens viktigaste person när han stod på topp, och innan de krafter som ville annat med den ryska utvecklingen tog över ledarskapet.

För undertecknad följt medias rapportering under årtionden, och också under drygt 10 år hade delar av mitt arbete med Ryssland som bas, var ändå boken klargörande på många punkter. Den reformering som Gorbatjov initierade när han tog plats i det ryska ledarskapets inre kretsar, döptes där till perestrojka. Ett ord som i grunden stod för en omvälvning av ryskt samhällsliv som skulle i högre grad bygga på demokratiska val, och en ekonomisk omprioritering. I det ryska samhället under kalla krigets sista år slukade det militärindustriella komplexet enorma resurser, både ekonomiskt och när det gällde intelligentsia. Resultatet blev en allt fattigare befolkning, brist på varor al alla slag i butikerna, från livsmedel till bilar. Missnöjet med landets styrelse var omfattande och svaret skulle bli perestrojkan.

För att nå det målet måste man också öppna upp för det demokratiska samtalet i unionen, det steg som med ryska kallas Glasnost. Glasnost gav media och medborgare frihet att komma med sina synpunkter, och gav landet under några år det som vi kallar åsikts och yttrandefrihet. En frihet som på sikt också blev del av reformarbetets fall.

Om inställningen till reformarbetet från början i hela ledarskapet var enigt och tydligt, förändrades det över tid. Runt om i landet satt mängder med politruker, byråkrater och personer som kände sin verksamhet hotad och ifrågasatt. Personer som vant sig vid, och satsat på den politiska plattformen, och oavsett dess värde såg den tryggheten viktigare än den osäkerhet som perestrojkan medförde.

På sikt skulle det komma att innebära först den statskupp som Boris Jeltsin initierade, vilken förde till Gorbatjovs avgång, senare att de ryska säkerhetstjänsterna tog över ledarskapet via Putin. Resultatet ser vi nu i allt högre grad. Gorbatjovs försök att skapa en välmående demokrati av västerländsk modell i Ryssland, en modell där fred och frihet blev ledstjärna har nu vänts till sin motsats.

Med Putin och hans ledarskap är såväl Perestrojka som Glasnost förpassade till historiens soptipp, och det militärindustriella komplexet har återigen huvudfokus i landets agerande. För den som vill fördjupa sig i den problematiken, finns mycket skrivet. Återigen har vi i Ryssland ett ledarskap med mängder av blod på sina händer, från de krig man fört i Tjetjenien, Georgien, Ukraina och Syrien. Från nerskjutning av civila flygplan till mord och bombningar av det egna landets medborgare och opposition.

Och återigen är vi på väg i en riktning där vapenmakt prioriteras framför fredlig samexistens.

Gorbatjovs bok är väl värd att läsas.

2017.01.04

Jarl

Politisk ombytlighet

försvarsindustri


Året var 1994 och Sverige skulle snart gå till val. Glasnost och perestroika, den ryska politiska vårens parad-ord hade berikat vårt språk och skänkte en tro på en bättre och fredligare värld. Då passade det att tala om fred och nedrustning också i vårt land. Och den som talade var Bengt Westerberg, då Folkpartiets ledare.

Men den sortens tal väckte också mycket motstånd. Alla vi som fått lära oss att fienden och hoten kom från öster behövde tid på oss för att tro på jultomten. Och valet blev ett misslyckande för den modige, eller dumdristige partiledaren och han valde att avgå.

År 2007 är vi där igen. Nu är det nya arbetarpartiet, Moderaterna som vill minska stödet till försvarsindustrin. Visst är det så att man kan se miljardrullningen till den industrin som en enorm kuvös avsedd att hålla en otidsenlig industri gående. Jas-plan som kostat enorma summor och nu ligger i malpåse. Varv som bygger fartyg vilka knappast är avgörande för vår säkerhet och stridsfordon vilka blivit mer av en exportprodukt än ett livsviktigt svenskt intresse.

Men politikens väsen är ombytligt. Om nu det av tradition försvarsvänliga Moderaterna kan påta sig rollen som det nya arbetarpartiet och skrotare av svensk försvarsindustri, så kan väl Socialdemokraterna med sjukvårdsbiträdet Mona Sahlin i spetsen bli de nya värnarna av försvarskuvösen.

Så demonstreras politikens ombytlighet.

2007.09.16
Jarl Strömbäck

I brytningstid!

Det är försommar i luften när jag gör min tidiga morgonjogg strax efter 06 på morgonen. Fåglarna sjunger samtidigt som söndagsstiltjen vilar över nejden. Solen har redan lyst flera timmar. Vi är i de vita nätternas tid, som ryska vänner brukar säga.
Och den politiska försommaren måste ha känts väldigt stark när Gorbatjovs glasnost och perestrojka bröt den kommunistiska isoleringen för drygt 15 år sedan. Så mycket förhoppningar och drömmar som släpptes fria. Och visst blev hela 90-talet ett enda stort töväder, om än med kaotiska inslag.
Frihet är inte detsamma som ansvarslöshet. Demokrati inte detsamma som brist på styrning, och det problemet missade Jeltsin grovt. Hans slapphet och brist på styrning skapade förutsättningarna för det bakslag som nu råder i vårt stora grannland. Putin och hans vänner har under några år steg för steg monterat ner den demokratiska plattform som byggdes för 15 år sedan. Pressen är starkt kontrollerad av Kreml, politiska partier är i praktiken förbjudna såvida de inte följer Putins pipa. Och regimen visar sina muskler i stort och i smått, i Tjetjenien och genom lönnmorden på kritiker som Anna Politkovskaya och Litvinenko.
Ingen går säker som vågar utmana makten. Är förre stormästeraren i schack, Kasparov nästa offer för Putin-regimen.
Att det nyligen mellan EU och Ryssland avhållna mötet i Samara blev en enda stor flopp är mot den bakgrunden inget att förvånas över men väl att beklaga. Ryssland och EU är beroende av varandra, och det beroendet innefattar också synen på medborgerliga rättigheter och internationell rätt. Putin är på god väg att åter etablera Stalins fula tryne i landet, och det gynnar endast ett etablissemang som ser makten som en huvudfråga, och dess mål att göra livet bra för folket som en bifråga.

2007.05.20
Jarl Strömbäck