Cynismens tid

Det är nu 100 år sedan det stora kriget, det som vi kallar första världskriget startade. Minnesprogrammen har varit en del av sommarens medieutbud. Och visst behöver vi påminnas om galenskapen. Frågan är om vi lär oss, eller om nya generationer alltid måste göra nya misstag.

Det är svårt att hålla ifrån sig det som media serverar oss idag. Ständigt nya lokala krig, i Afrika, i Mellanöstern och nu på tröskeln till EU, i Ukraina. Inte sedan 2-a världskriget, har så många människor varit påverkande av krig som nu. Vad händer med mänskligheten i vår upplysta tid, och varför?

För egen del och med erfarenhet från ett arbetsliv med internationell prägel vill jag tro att alla människor i grunden har behov av samma saker, trygghet, medmänsklighet, ett arbete att gå till, en uppgift med livet. Men i grunden måste det vara ganska få som ser dödandet som sin livsuppgift när man växer upp. Så hur kan det då bli på det här sättet?

Cynismen är också en drivkraft i vår värld, en drivkraft som föder många på andras bekostnad. Vapenindustrin är i sanning cynismens förlängda arm, utan dess spridning runt om i världen, skulle inte många av de krig som idag terroriserar världen kunna överleva. Där har många stater ett särskilt ansvar, den ryska kulsprutan Kalachnikov är troligen världens största mordvapen. Med rötter i 2-a världskriget, har det efter sovjetsamhällets fall blivit en internationell handelsvara på dödens marknad. Men det vore förmätet att bara peka finger åt Ryssland. Vapenindustrin med sina öppna och dolda kanaler når bortom all kontroll, åtminstone när det gäller den mer finkalibriga typ som organisationer som Boko Haram eller IS använder. Terrorns verktyg har blivit ett globalt problem vi inte kommer undan.

För vem tror egentligen att människor hals över huvud lämnar hus och hem i rädsla och förtvivlan inför framtiden? Vem skickar sina tonårspojkar bort till osäkra förhållanden i fjärran länder, om inte skräcken för att de skall mördas i rerrormaskinen är än större? Och vad händer med de allt större grupper av tonårsflickor och unga kvinnor, som blir priser i den cyniska kampen om herraväldet?

Vi i den hittills skyddade delen av världen, vi kan inte komma undan. Vi är en del av problemet, därför måste vi engagera oss. Vi måste bli starkare än de cyniska krafter, vilka driver utvecklingen. Den största insatsen i det avseendet borde vara att snarast få ett stopp i vapenhandeln. Kunde man rycka det verktyget ur terrorns händer, skulle mycket vara vunnet.

En ny dag i Idyllen väntar, med styrelsemöte i fredlig och gemytlig anda. Så som de flesta skulle vilja leva sina dagar. I Syrien, i Irak och på den av krig plågade Afrikanska kontinenten.

19.08.2014

Jarl Strömbäck