Lördag den
13 juni var en vacker dag i stora delar av landet. Det var också en händelserik
dag, i synnerhet då för de miljoner som följde vår prins Carl och Sofias
bröllop på plats runt om i huvudstaden, eller via media.
Det var fina
sändningar över ett värdigt och väl organiserat bröllop. En festdag för alla inblandade,
de direkt berörda, de många som fyllde kyrka och middagsbord. Och naturligtvis
de miljoner som följde händelserna via medias olika kanaler.
Landet och
folket behöver förebilder att se upp mot, och ta del av. Och vad lockar mer än
när mannen av börd finner sin kärlek hos kvinnan av folket. Att vi i vårt land
har kommit så långt på jämlikhetens stråt är en glädje och en tröst alla dagar
i veckan. Av de tal som hölls efter middagen höll brudens far Erik ett lysande
och inspirerande tal. Också prins Carls tal var ett retoriskt smycke i
talekonst. Och äktheten lyste genom relationen brud och brudgum under hela den
långa dagens olika aktiviteter.
I det
sammanhanget finns det skäl att fundera över kungahusets popularitet. Kanske är
det så att ”det behövs opium för folket”, och de förebilderna finner man i den
äkthet och tradition som kungahuset är bärare av.
Politiken
som borde tillhandahålla de förebilderna, får ständigt underkänt i olika
publika mätningar. Bråk och käbbel, löftessvek och direkta lögner har fortsatt
att solka ner de förebilderna också efter det senaste valet. Det kan gälla allt
från direkt politiska frågor, till personliga påhopp som gränsar till ren
mobbing. Oförmågan att bära det demokratiska arv som kräver respekt för olika
synsätt, nu främst demonstrerat i utfrysningen av landets 3-e största parti,
och därmed också dess väljare.
Och i
bröllopsmiddagen fick vi se landets statsminister stående applådera prinsen
efter hans tal. Det går an att bänka sig vid de dukade borden, samtidigt som
han representerar ett parti som i årtionden har haft i sitt partiprogram att
monarkin skall avskaffas. Hyckleriet har sina företrädare inte minst i rosornas
parti.
Åter till
vardagens bestyr får vi alla glädja oss åt att invandrarpojken Carl, som hans
säkert hade kallats om han växt upp i Rosengård, fått sin svenska Sofia. Personligen
önskar jag dem all lycka framgent. De utgör tillsammans kulturellt, socialt och
på andra sätt ett bevis för att man från olika utgångspunkter kan mötas och
förenas i kärlek och omsorg om varandra.
Den
förebilden hoppas jag många unga tar till sig i en tid när religiösa fobier
förgiftat hjärnan på så många i vårt land och i andra länder.
14.06.2015
Jarl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar