Nedanstående artikel lånad ur tidningen Skogen, väcker frågor som rimligen borde kräva svar. Den väcker också frågan om var allemansrätten tar vägen, i en situation där internationell lagstiftning, om den kommer, förvandlar stora markområden till inhägnad industrimark? Läs och begrunda.
Vindkraftsetableringen i Norrlands inland går med en rasande
fart. Så fort att det är svårt för alla att hänga med. En del privata markägare
har nu till exempel börjat undra över hur deras arrendekontrakt egentligen ska
tolkas. Mycket är väldigt oklart – och väldigt känsligt. Endast en person jag
talat med i sammanhanget går med på att namnges.
Vindkraftsbolagen är en av få industrier som väljer att
arrendera istället för att köpa marken. De flesta markägare som
har arrenderat ut mark för vindparkerna tycks vara nöjda med sina kontrakt. Men
allt fler har i efterhand börjat fundera över vad arrendet egentligen innebär.
Jag har till exempel fått ta del av ett kontrakt där det
bland annat står att det betongfundament som vindkraftverket vilar på ej är
vindkraftsföretagets ansvar vid en eventuell nedmontering. Istället
rekommenderas markägaren att bila bort 30 cm av översta delen av fundamentet
och sen jordtäcka. Men får ett armerat betongfundamentet som väger cirka 1300
ton bara lämnas kvar i marken? Den frågan vill ingen myndighet svara på.
Totalkostnaden för att sönderdela, frakta bort och deponera
ett fundament beräknas gå på närmare fem miljoner kronor. Det finns alltså all
anledning för markägarna att känna oro så länge som man inte med säkerhet vet
vad som gäller. En annan obesvarad fråga är vad som händer vid en eventuell
konkurs av en vindkraftspark.
Etableringen bygger i vissa fall på direkt vilseledande
information. Ingen markägare tycks ha förstått att vindkraftverken på deras
utarrenderade marker snabbt skulle bli internationell handelsvara. Till exempel
är vindparken i Ytterberg, Malå, redan såld till det brittiska
investmentbolaget HG Capital som i sin tur äger Nordisk Vindkraft. Parken
invigdes så sent som i december 2011. Man har även köpt den närliggande och
ännu ej färdigbyggda vindparken Åmliden. Utåt sett har HG Capital profilerat
sig på vård och omsorg. En annan lukrativ bransch.
Även försäkringsdelen oroar. Is från rotorbladen kan slungas
så långt som 500 meter från vindkraftverken och det gör definitivt att
närområdet kan vara farligt att beträda vintertid. Och vem är ansvarig om en
vindkraftsgenerator på arrenderad mark fattar eld och antänder andra markägares
skog? Vindkraftsaktörerna har kritiserats för att de undviker att besvara frågor.
Även då jag skickat skriftliga frågor till Nordisk Vindkraft har svaret
uteblivit.
Arne Hällsten, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Malå
är den ende som vågat träda fram. Han säger: ”Vi är alla grundlurade!
Vindkraftsetableringen gick för snabbt och lagstiftningen var inte anpassad
till den. Ljudnivån överskrider också vida de 40 dB som låg som grund för
tillstånden. Under vintern när snurrorna belastas låter det som en
vansinnesorkester även på tre kilometers avstånd. Om företagen tvingas följa sina
gränsvärden på 40 dB skulle de inte få driva vindparkerna under
vinterhalvåret”.
Arne Hällsten vill se en oberoende prövning av
vindkraftsföretagens skyldigheter och rättigheter. ”Det finns alltför många
människor i beslutsfattande ställning som har svalt vindkraftspropagandan utan
reservationer”. Dessutom befarar han att parkerna kan komma att inhägnas för
att anpassas till EU:s maskindirektiv för att undvika olyckor. Då lär många
vakna upp säger han.
Nu finns 60 vindkraftverk bara inom Malå kommun, inräknat de
som håller på att byggas.Ytterligare 25 har beviljats
byggnadstillstånd. Men under mars månad sade ett enigt kommunalfullmäktige
stopp för vidare utbyggnad efter en motion från en kommuninvånare. Mer behövdes
inte.
Text: Matts Bildström,
frilansande
journalist, bland annat på tidningen SKOGEN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar