Det råder Obama-feber i Sverige och norden när den
amerikanske presidenten besöker oss. Den förste president sedan New Deal och Roosevelt,
som verkligen sätter värde på välfärdsfrågorna, åtminstone i retoriken.
När de 8 åren som president är över, kommer han nog främst
ihågkommas som den president som mer än någon annan på årtionden väckte
människors förhoppningar, fick deras glädjetårer när han valdes till president.
Samtidig som han ärvde den största ekonomiska kris som drabbat USA och världen
sedan 1930-talet. En kris som världen fortfarande arbetar för att komma över.
De regleringar som kom till för att undvika ekonomiska
kriser i samband med New Deal på 30-talet, lyckades finanslobbyn och en svag
presidentmakt nermontera under 90-talet och senare. Olika dokumentärprogram har
på ett tydligt sätt visat följderna av det, och det faktum att ingen egentligen
gjordes ansvarig för det enorma svindleri som egentligen är navet i den
utvecklingen.
Tillbaka till Obama, det är inte lätt att vara president,
katalysator i en stat med så starka krafter vilka vill styra utvecklingen. Hade
han kunnat agera annorlunda från början? Hade han kunnat ge politiken en
starkare egen prägel? Ja sannolikt, men frågan är då om han överlevt de här
åren.
Politiken i världens mäktigaste land må vara demokratisk och
öppen, men det finns också en historik av annat slag, främst manifesterat av
Kennedy-brödernas öde.
Som stor amerikavän, med många kontakter med landet under
åren, var valet av Obama en stor källa till förhoppningar och glädje. Utifrån
de förutsättningar han hade att hantera som landets förste färgade president,
och den ekonomiska kris han fick i knät, är han fortfarande en person som inger
hopp. Låt vara att mycket kunde varit annorlunda om presidenten haft större
möjligheter att styra i egen riktning.
2013.08.05
Jarl Strömbäck
SPI Välfärden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar