Makten och bulvanerna 15.

I bloggen ”Vem styr egentligen”, flaggade undertecknad för att ge publicitet åt en essä i ett antal delar, vilken tar upp frågor relevanta för tolkningen av det politiska systemet. Publiceringen kommer att ske utan redigering i texterna. De står väl för sig själva. Författaren är en person med god insyn i, och tillgång till det politiska systemet på hög nivå.

2013.09.22/Jarl Strömbäck

Rättssamhället kapitulerar och mystiken tätnar!!

eller fallet med Mariana Norberg, 88 år, vilken under nästan 1 år förlorade alla sina medborgerliga rättigheter genom ett hemligt och rättsvidrigt beslut i Tingsrätten

Frågeställningen kan tyckas något bisarr i det Sverige där vi under många årtionden har blivit indoktrinerade med att vårt fosterland är ett av världens mest omtänksamma i relationerna gentemot våra svaga och gamla.

Det ”ålderspyramidala” problemet, som det ibland kallas av politiker, indikerar ju att dagens pensionssystem, även efter den s.k. pensionsreformen, inte kommer att kunna ge den alltmer åldrande befolkningen det skydd, den trygghet och den service som vi alla alltsedan ATP reformen 1957 förutsatt.

Pensionssystemet även i dagens reformerade form bygger till nästan 100 % på en kollektivistisk grundtanke där den arbetande befolkningen med sina inbetalda skatter skall försörja pensionärskollektivet.

Göran Persson hade nog ändå rätt då han, vid ett statsbesök i Australien år 2005, uttryckte tydliga farhågor för det då reformerade pensionssystemet och det är dessa farhågor som vi redan nu tyvärr ser besannas.

” Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år, när de som går i pension ser vad vi gjort”.                (Om det nya pensionssystemet. Citerad i Expressen, 18 februari 2005).

Kan vi lita på välfärdssystemen?

Om pensionssystemet redan börjat krackelera ordentligt så finns givetvis risken att även andra skattefinansierade välfärdssystem indirekt kommer att bli lidande av den allt skevare ålderspyramid som nu snabbt accelererar. Vi blir som sagt alla väsentligt äldre och vi behåller vår hälsa hyggligt upp i åren.

Riksdagen som lagstiftande församling har, som den numera f.d. riksdagspolitikern Ann-Marie Påhlsson så måleriskt har beskrivit i sin bok ”Knapptryckarkompaniet”, reducerats till 349 lydiga lakejer helt underställda de maktfullkomliga politikerna inom de båda blocken.

Politiker vilka sätter själva innehavet av makten främst, före ambitionen att för sina medborgare göra något vettigt med makten.

Dagens barn och äldreomsorgsminister Maria Larsson får ju gång efter annan rycka ut till försvar för ett alltmer krackelerande välfärdssystem.

Skandalerna inom äldreomsorgen duggar tätt och regeringen tvingas ständigt skicka fram Maria Larsson för att försvara ett sjukt system där hon ständigt hänvisar till att en majoritet av de gamla, trots allt, är hyggligt nöjda då man undersöker den s.k. kundnöjdheten.

1 Alla människor vilka tagit på sig rollen som politiker och då i synnerhet de Riksdagspolitiker vi har måste ju rimligen känna att det knappast var rollen som knapptryckare vilken hägrade då man började engagera sig politiskt.