Om ett år har vi val igen. Regeringen har presenterat sin
budget för det kommande året, och lockbetet är mer pengar till de som arbetar,
eller för att vara lite satirisk, de som ses som en tillgång för samhället? De
äldre och de utan löneinkomster, får finna sig i rollen att vara vår tids
förlorare.
Det innebär inte att den nuvarande oppositionen är så mycket
bättre. Nedmonteringen av välfärden började under tidigare S-regeringar. En
internationell skattning visade ju för ett par månader sedan, att välfärden i
vårt land var som bäst 1978. Det har funnits många regeringar sedan dess. Och
den rödgröna alliansen om man får kalla den så, har ju deklarerat att man inte
kommer att ta bort jobbskatteavdragen, så vad kan vi vänta oss? Är tidens lösen
om kortsiktighet i olika avseenden, också det som rider de politiska besluten?
Nu till en annan och mer övergripande fråga, nämligen den om
vem som egentligen bestämmer i vår demokratiska värld? Olika opinionsmätningar
ger politiker i allmänhet ett lågt eller mycket lågt förtroende? Varför är det
så kan man fråga sig? Det läggs väldigt mycket arbete på att göra
handlingsprogram inför valen. Program som medborgarna sedan i god tro tar som
intäkt för sina val, i den mån man inte bara röstar av gammal hävd eller annat
skäl. Och visst vore det enklare om de politiska visionerna sedan utan vidare
skulle kunna sjösättas och tillämpas? Men på vägen från vision till verklighet
skall många hinder övervinnas, inte minst de från de mängder av
intresseorganisationer och myndigheter som berörs på ena eller andra sättet.
Starka politiker som vågar gå mot de intressen som vill
stoppa förnyelsen och politikens mål, de tar stora risker. Risker vilka kan
exemplifieras med Olof Palmes och bröderna Kennedys öden. Vilka krafter som
egentligen låg bakom dem, kommer vi kanske aldrig att få vetskap om.
Återstår för de politiskt smidiga, att anpassa sig efter
minsta gemensamma nämnaren i sitt beslutsfattande. Politiken blir i sin
utformning urvattnad och byråkratistyrd. Okunniga eller fåkunniga brukar
politiker beskyllas för att vara. Sanningen är nog snarare att de med åren lärt
sig konsten att överleva i en miljö som styrs mer av starka särintressen, än
politiska visioner.
Hur många miljoner var det inte som med glädjetårarna
rinnande på kinderna följde Obamas vinst i presidentvalet för drygt 4 år sedan.
Då skulle Guantanamo stängas, han var de vanliga människornas hopp och trygghet?
Guantanamo finns fortfarande kvar, de som orsakade den
största ekonomiska kraschen i världen sedan 1930-talet är fortfarande
ostraffade. Viss av dem har kvar höga poster, till en del i Obamas egen administration
enligt tillgängliga dokumentärer. Och i demokratins och öppenhetens land blir
de som tror på de värdena och tillämpar dem jagade byten. Hetsjakten på Snowdon
och Bradley är just nu aktuella.
Så tillbaks till frågan om vem styr egentligen? De som
valdes en gång eller den enorma maktfaktor som ryms i olika former av intressegrupper
och byråkratier?
Om det skall ett antal bloggar i det kommande handla. De
kommer att anknyta till den gamla titeln Makten och bulvanerna, det är nämligen
där de hör hemma. Den osynliga makten, inte sällan med sekretessen som sitt
allierade vapen. Om det återkommer bloggen till.
2013.09.19
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar