Vem styr egentligen

Om ett år har vi val igen. Regeringen har presenterat sin budget för det kommande året, och lockbetet är mer pengar till de som arbetar, eller för att vara lite satirisk, de som ses som en tillgång för samhället? De äldre och de utan löneinkomster, får finna sig i rollen att vara vår tids förlorare.

Det innebär inte att den nuvarande oppositionen är så mycket bättre. Nedmonteringen av välfärden började under tidigare S-regeringar. En internationell skattning visade ju för ett par månader sedan, att välfärden i vårt land var som bäst 1978. Det har funnits många regeringar sedan dess. Och den rödgröna alliansen om man får kalla den så, har ju deklarerat att man inte kommer att ta bort jobbskatteavdragen, så vad kan vi vänta oss? Är tidens lösen om kortsiktighet i olika avseenden, också det som rider de politiska besluten?

Nu till en annan och mer övergripande fråga, nämligen den om vem som egentligen bestämmer i vår demokratiska värld? Olika opinionsmätningar ger politiker i allmänhet ett lågt eller mycket lågt förtroende? Varför är det så kan man fråga sig? Det läggs väldigt mycket arbete på att göra handlingsprogram inför valen. Program som medborgarna sedan i god tro tar som intäkt för sina val, i den mån man inte bara röstar av gammal hävd eller annat skäl. Och visst vore det enklare om de politiska visionerna sedan utan vidare skulle kunna sjösättas och tillämpas? Men på vägen från vision till verklighet skall många hinder övervinnas, inte minst de från de mängder av intresseorganisationer och myndigheter som berörs på ena eller andra sättet.               

Starka politiker som vågar gå mot de intressen som vill stoppa förnyelsen och politikens mål, de tar stora risker. Risker vilka kan exemplifieras med Olof Palmes och bröderna Kennedys öden. Vilka krafter som egentligen låg bakom dem, kommer vi kanske aldrig att få vetskap om.

Återstår för de politiskt smidiga, att anpassa sig efter minsta gemensamma nämnaren i sitt beslutsfattande. Politiken blir i sin utformning urvattnad och byråkratistyrd. Okunniga eller fåkunniga brukar politiker beskyllas för att vara. Sanningen är nog snarare att de med åren lärt sig konsten att överleva i en miljö som styrs mer av starka särintressen, än politiska visioner.

Hur många miljoner var det inte som med glädjetårarna rinnande på kinderna följde Obamas vinst i presidentvalet för drygt 4 år sedan. Då skulle Guantanamo stängas, han var de vanliga människornas hopp och trygghet?

Guantanamo finns fortfarande kvar, de som orsakade den största ekonomiska kraschen i världen sedan 1930-talet är fortfarande ostraffade. Viss av dem har kvar höga poster, till en del i Obamas egen administration enligt tillgängliga dokumentärer. Och i demokratins och öppenhetens land blir de som tror på de värdena och tillämpar dem jagade byten. Hetsjakten på Snowdon och Bradley är just nu aktuella.

Så tillbaks till frågan om vem styr egentligen? De som valdes en gång eller den enorma maktfaktor som ryms i olika former av intressegrupper och byråkratier?

Om det skall ett antal bloggar i det kommande handla. De kommer att anknyta till den gamla titeln Makten och bulvanerna, det är nämligen där de hör hemma. Den osynliga makten, inte sällan med sekretessen som sitt allierade vapen. Om det återkommer bloggen till.

2013.09.19

 

Jarl Strömbäck

Att våga säga nej.

Kraftvärmeverket värker fram



Det är december 2007 och stadens potemkinkulisser vacklar. Örnsköldsviks rykte som framgångstad har sin baksida i ett allt större risktagande med medborgarnas pengar. Borgenskulden skjuter i höjden i takt med att de projekt man under ett antal år satsat på likt gökungar kräver allt mer kapital.

Botniabanan, kommunalrådet Elvy Söderströms ofullbordade ser ut att förbli ofullbordad ännu några år. Den utpressningstaktik som ryms i att Ådalsbanan inte togs med i full utsträckning från början, i hopp om att det skulle ordna sig med de pengarna under resans gång går inte hem hos regeringen. Man vill uppenbarligen där inte premiera den sortens agerande.

Under mandatperioden 2002-2006 var två stora investeringsbeslut uppe för beslut. Det ena var beslutet att bygga ett kraftvärmeverk och i det sammanhanget också köpa in sig i fabriken i Domsjö. Det andra var köpet av del av SEKAB, ett företaget som tidigare ägare tydligen inte längre var intresserad av att behålla.

Undertecknad reserverade mig mot besluten i fullmäktige, inte av ovilja att se kommunen växa. Men många år av arbete i konkurrensutsatt verksamhet har ingett mig respekt för det kunnande som den typen av verksamhet kräver. Den kompetensen har inte en kommunal förvaltning, inte heller det lilla energibolag som i det här fallet fått bilda front mellan kommunen och bolagen ifråga.

Nu börjar också facit droppa in. Kraftvärmeverket behöver ytterligare ca Sek 240 miljoner, kanske mer jämfört med det ursprungligen äskade. Och inom loppet av några månader har SEKAB lyft krav som för kommunens del innebär först 70 miljoner, sedan ytterligare kanske lika mycket för att överleva. Den förre ägaren visste vad man sålde.

Det ligger ingen glädje i att säga nej till investeringar, men kommunens och näringslivets ansvar för samhällsarbetet bör också respekteras. Kommunmedborgarnas pengar skall inte få användas som riskkapital alltmedan snålheten i förvaltningarna utgör en piska på i stort sett all annan verksamhet.
Att övriga partier i det sammanhanget var med på noterna är bara ett uttryck för den brist på verklig opposition som råder i vår kommun. Den bristen ser nu ut att bli mycket kostsam för medborgarna.
Det ligger inget nöje i att våga säga nej, men ibland är det nödvändigt. Jag önskar att fler oppositionspartier gjort det när besluten togs. Det är så dags att vakna upp nu.

2007.12.14

Jarl Strömbäck
Relingsvägen 22
891 78 Bonässund
070-6727669
http://liberalavindar.blogspot.com