När rättsstaten havererar

Statistiken ljuger inte, eller gör den det? Frågan kan nog anses berättigad. Det gamla talet om statistik som en offentlig lögn, saknar nog inte grund. I rättsamhällets avseende handlar det mycket om hur man ser på brottslighet och lagföring.

För vad händer i ett samhälle där den offentliga rättsäkerheten alltmer förskjuts och överlämnas till den enskilde? Vakttjänst i fritidshamnarna för att undvika eller försvåra stölder, har nu de flesta större anläggningar året runt. Vad händer i glesbygder där rättsamhället lämnat fritt fram för tjuven? Grannsamverkan blir till medborgargarden på sikt. Det är inget som den enskilde eftersträvar, det är något som påtvingas genom rättsamhällets reträtt.

Och vad händer när brott inte registreras, nedprioriteras och brottslingen ständigt går fri? Det logiska svaret är att klanväldet på sikt får fotfäste, med sin alldeles egna uppfattning om hur man hanterar problemen. Sådan är situationen nu i många av våra större städer, där de ouppklarade morden genom skjutningar, sprängningar och nu också användning av militära vapen sprider sig.

Och delar av polisen gör tappra försök att få oss att förstå att det är frågan om gängbråk, som om det skulle vara en förmildrande omständighet? Det synsättetär totalt felaktigt, det skyddar ingen annan än de brottslingar som i skuggan av en slapp lagföring, väljer gatans parlament som sin lösning.

Nu får vi också höra, även från de rättsvårdande myndigheterna själva, att exempelvis egendomsbrott, i dagligt tal inbrott, har mycket låg status. De är kraftigt nedprioriterade vad avser resurser. Uppklarningsprocenten är mycket låg, och den enskilde som drabbas får bära bördan av kostnader och osäkerhet, brist på trygghet.

Ur den soppan växer nya och starka motsättningar, inte minst politiskt. Den enskildes trygghet och säkerhet är i högsta grad ett politiskt ansvar. Väljer politiken slappheten och omsorgen om brottslingen mer än stödet och tryggheten för brottsoffret, Då väljer man en farlig väg.

Den vägen kan göra alltfler, också vanliga medborgare benägna att ta lagen i egna händer. Vem är i så fall i egentlig mening, ansvarig?

2016.09.15

Jarl

Putins Ryssland

Om några dagar startar vinter-OS i ryska Sotji. Ett OS är normalt förknippat med tankar om ”rent spel”. Och så borde det vara, men inte i Putins Ryssland. För så är det, att landet är inte folkets Ryssland, det är Putins och hans KGB-vänners Ryssland.

Med järnhand styr man det land jag under ett 10-tal år på 90-talet ofta besökte. Då grydde demokratin efter sovjeternas fall. Det fanns så mycket förhoppningar på en levande och utvecklande demokrati, men var finns den varsamma hand, tanke och vilja som leder ett stort land, ovant vid demokratisk frihet?

Jeltsin dränkte sin ofullkomlighet i Vodka, och öppnade dörren till den slutna krets som på den tiden hette KGB, den ryska säkerhetstjänsten. Där handplockade man sin marionett, Putin. Knappt hade han hunnit tillträda innan maktkonsolideringen startade. Företag förstatligades, företagsledare kastades i fängelse (Chodorkovskij ex.) om man opponerade. Ledande media tog man också kontrollen i. Oppositionen på det området kuvades genom hot och mord (politkovskaja ex.). Av den frihetslängtan många ryssar känt återstod flykt till väst eller underkastelse.

Det är det landet och dess ledning som nu ”hedrats” med vinter-OS. Den utmaningen har man av rapporteringen att döma löst genom att flyga in tusentals arbetare, som istället för lön för mödan, fått indragna pass, inga löner och misshandlats om man valt att protestera.

Och i den sanna maffia-kapitalismens namn har också sändningarna från OS förvandlats till en ren handelsvara. SVT har i det sammanhanget inte de ekonomiska muskler som krävs för direktsändningar av allt att döma. Alternativt har man inte mutat sig till tillstånden hos rätt personer i det korrupta ryska samhället, Putins Ryssland.

Det ryska folket hade förtjänat något bättre.

2014.02.02