Landets största arbetsplats brukar
skolan kallas, och med all rätt. Där formas vår gemensamma framtid i den
undervisning, den kunskap och de förhållningssätt som förmedlas. Men det är en
verksamhet i kris. När nu 40-talisterna, de som kallats tidernas mest välutbildade
generation dra sig tillbaka. Då kommer av allt att döma stora luckor uppstå. De
som skulle ersätta det gamla trogna gardet finns inte. De ratar skolan till
förmån för andra yrken, andra utbildningar.
Vägen dit kan naturligt nog beskrivas
på olika sätt. Ett sätt är att jämföra skolan sådan den var när 40-talisterna
stormade in i skolsalarna runt år 1970. Då var yrket förenat med status och
läraren var en auktoritet. I klassrummet
hade läraren det övergripande ansvaret för sina elever, och sin tilldelade kunskapsöverföring.
Scheman lades upp av skolledningen, ekonomin handhades likaledes av
skolledningen. Skolan var en statlig angelägenhet, därigenom också i rimlig
grad jämförbar oberoende av ort och kommunal ekonomi.
Politiskt har klåfingrigheten alltid
varit ett av skolans gissel. Knappt har en läroplan beslutats och
implementerats, så har en ny förändring aviserats. Och den stora nådastöten kom
Göran Persson(S) att utdela. Bort med skolan från den statliga sfären, en påse
pengar till kommunerna och de fick ta över, så var hans mantra.
En påse pengar kan användas på många
sätt, inte bara i skolan. Med den kommunala styrningen kom ständiga sparkrav
samtidigt som administrationen ökade. Trots mer folk på skolkontoren gjordes
lärarna ansvariga för schemaläggningen, naturligtvis i delaktighetens och
demokratins namn. Borta var den tid man från lärarhåll rekvirerade de läromedel
man önskade. Nu skulle det budgeteras, och beslutas i storgrupp, naturligtvis i
delaktighetens och demokratins namn. Och av det självständiga arbetet i klassundervisningen
blev det arbetsgrupper och möten i delaktighetens och demokratins namn. Möten som
tog alltmer energi som borde kommit eleverna till del.
Och i PISA-studierna fick vi i Sverige
storstryk av ett Finland som hållit fast vid de ”gamla” synsätten på arbetet i
skolan. Och naturligtvis är det många år sedan en lärare i lön kunde jämföras
med en riksdagsman. Yrket har alltmer övergivits av männen, och blivit en
kvinnofälla.
Så står vi då 20 år efter Göran
Perssons bravader med facit, en skola som inte lockar som arbetsplats. Och
följaktligen heller inte når den världsklass vi en gång hade i utbildningen av
våra unga.
Vägen tillbaka tror alltfler är ett
förstatligande av skolan. Och kanske är det så, hur skall man annars kunna ge
alla en likvärdig utbildning. Oberoende av om man bor i fattigkommunen eller rikemanskommunen?
