Landets största arbetsplats brukar
skolan kallas, och med all rätt. Där formas vår gemensamma framtid i den
undervisning, den kunskap och de förhållningssätt som förmedlas. Men det är en
verksamhet i kris. När nu 40-talisterna, de som kallats tidernas mest välutbildade
generation dra sig tillbaka. Då kommer av allt att döma stora luckor uppstå. De
som skulle ersätta det gamla trogna gardet finns inte. De ratar skolan till
förmån för andra yrken, andra utbildningar.
Vägen dit kan naturligt nog beskrivas
på olika sätt. Ett sätt är att jämföra skolan sådan den var när 40-talisterna
stormade in i skolsalarna runt år 1970. Då var yrket förenat med status och
läraren var en auktoritet. I klassrummet
hade läraren det övergripande ansvaret för sina elever, och sin tilldelade kunskapsöverföring.
Scheman lades upp av skolledningen, ekonomin handhades likaledes av
skolledningen. Skolan var en statlig angelägenhet, därigenom också i rimlig
grad jämförbar oberoende av ort och kommunal ekonomi.
Politiskt har klåfingrigheten alltid
varit ett av skolans gissel. Knappt har en läroplan beslutats och
implementerats, så har en ny förändring aviserats. Och den stora nådastöten kom
Göran Persson(S) att utdela. Bort med skolan från den statliga sfären, en påse
pengar till kommunerna och de fick ta över, så var hans mantra.
En påse pengar kan användas på många
sätt, inte bara i skolan. Med den kommunala styrningen kom ständiga sparkrav
samtidigt som administrationen ökade. Trots mer folk på skolkontoren gjordes
lärarna ansvariga för schemaläggningen, naturligtvis i delaktighetens och
demokratins namn. Borta var den tid man från lärarhåll rekvirerade de läromedel
man önskade. Nu skulle det budgeteras, och beslutas i storgrupp, naturligtvis i
delaktighetens och demokratins namn. Och av det självständiga arbetet i klassundervisningen
blev det arbetsgrupper och möten i delaktighetens och demokratins namn. Möten som
tog alltmer energi som borde kommit eleverna till del.
Och i PISA-studierna fick vi i Sverige
storstryk av ett Finland som hållit fast vid de ”gamla” synsätten på arbetet i
skolan. Och naturligtvis är det många år sedan en lärare i lön kunde jämföras
med en riksdagsman. Yrket har alltmer övergivits av männen, och blivit en
kvinnofälla.
Så står vi då 20 år efter Göran
Perssons bravader med facit, en skola som inte lockar som arbetsplats. Och
följaktligen heller inte når den världsklass vi en gång hade i utbildningen av
våra unga.
Vägen tillbaka tror alltfler är ett
förstatligande av skolan. Och kanske är det så, hur skall man annars kunna ge
alla en likvärdig utbildning. Oberoende av om man bor i fattigkommunen eller rikemanskommunen?
1 kommentar:
Jag, en 40-talist och fd lärare, med över 35 år i yrket,är numera en glad och till sinnet harmonisk och nöjd i annat yrke sysselsatt person,där respekt för individ och yrkeskunnande står högst på dagordningen.
Jag kan,skriva under allt som nämns i denna krönika.
Förfallet i skolan uppstod när dåvarande skolministern Göran Persson kommunaliserade skolan 1991.
Vi, som fortsatte att undervisa enligt erkända och beprövade metoder, börjades hånas och förlöjligas i vår yrkesutövning pga vårt arbetssätt och krav på ordning,reda och viss form av disciplin för kunskapsinhämtande, av dåvarande skol-och förvaltningsledaren här i Örnsköldsvciks kommun.
Till Rektor för verksamheten tillsattes en förskollärare utan erfarenhet av undervisning på grundskolenivå.
Nu förvandlades skolan från att varit ett kunskapsinhämtande centrum till något som antog formen av ett dagis och förskoleverksamhet upp till 16 årings nivå.Kladd på väggar och förstörelse i största allmänhet skulle betraktas som elevkreativ verksamhet.Den som påtalade och motsatte sig denna verksamhet ägde själv problemet.
Jag, som aldrig kunnat hålla tyst när okunniga och inkompetenta personer tillåts rasera andra människors vardag,protesterade högljutt mot förflackningen.
Barn-och Utbildningsnämndens ledamöter informerades. Media belyste verksamheten.
Då började det hända saker.
Jag kallades per brev till förvaltningschefen, till ett så kallat "informellt samtal".
Väl där i rummet satt skolförvaltningschefen och tre rektorer.
Ett bombardemang av påståenden och hotelser följde nu från samtliga. En rektor läste högt ur sitt noteringsblock, uttalanden som jag framfört vid gemensamma möten på skolan som hon noterat under sju års tid.
Helt plötsligt skulle jag nu stå till svars för yttranden jag gjort, både medialt och i samband med arbetsplatsträffar och offentliga möten på skolan.
Inom detta slutna rums fyra väggar, ifrågasattes nu till och med också min mentala status.
Även mina politiska ståndpunkter efterlystes och ifrågasattes.
Slutsatsen från en rektor, familjerelaterad med förvaltningschefen, blev till sist:Borde jag inte sjukskriva mig?Hon gick till och med så långt att hon erbjöd bibehållen lön och arbetsbefrielse om jag bara höll tyst och slutade framföra kritik.
Nu följde år, att likna vid en Golgatavandring.Utebliven eller ytterst ringa löneförhöjning.
Medvetet gjorda omplaceringar av tjänst från termin till termin.
Uteslutning från fortbildningar. Ansökningar till utbildningar "glömdes bort" etc.
Jag är bara en av dessa hundratals 40-talister som medvetet mobbades ut från skolans värld för att vi upplevdes som hinder för "den nya skolutvecklingen" som vi nu idag ser vådan av.
En skolverksamhet i fullständigt förfall.
Frågor jag alltid har ställt under denna resas gång, men aldrig fått något svar på, är: Vem gav dem rätten att förstöra och rasera något som en gång i tiden var så bra?Och varför gjorde de det?Vad har syftet varit?
Skicka en kommentar