Maktkamp 2018

Det har gått mer än 2 månader sedan valet till riksdagen i vårt land. Åtta partier kvalificerade sig till medlemskapet i den exklusiva församlingen. Ännu har ingen regering kunnat bildas, beroende på motsättningar både i form av person och sakfrågor.

Respekten för väljarna förefaller saknas helt, nu handlar det istället om partiledningarnas strategiska synsätt, vilket innebär att respekten för väljarnas val helt ser ut att lämnas därhän. Störst fokus har under de senaste veckorna varit på de två mittenpartierna, Centern och Liberalerna.

Den Liberala ideologin bygger på öppenhet och försvar av yttrande och åsiktsfrihet. de båda partierna marknadsför sig som landets mest liberala partier, så hur går ideologin ihop med partiernas val att helt bortse från två av partierna i riksdagen. För många ter sig nog den ekvationen svår att förstå.

I den omröstning som den 14.11 hölls om regeringsbildare, valde de två allianspartierna C och L att säga nej till allianskollegan och moderatledaren Ulf Kristersson som ny regeringsbildare. Därmed sprack också i grunden alliansen som företeelse, och kanske är det i grunden bra. Prestigemässiga låsningar med tveksamt innehåll, inger inte förtroende inför väljarna.

Återstår nu ytterligare någon vecka för att söka finna en ny person villig att ta på sig uppgiften som statsminister, eller att landet går till nyval. Ett nyval skulle mycket väl kunna innebära att ett eller två partier försvinner ur riksdagen, både liberalerna och miljöpartiet ligger kritiskt till i det sammanhanget.

Sannolikheten är nog större att liberalerna och centern gör upp med Socialdemokraterna om en regering där de får ministerposter som plåster på såren. Givet den utvecklingen skulle det politiska landskapet få en tydligt “mitten-karaktär”, vilket borde vara positivt för den politiska utvecklingen.

Politikens trovärdighet står på spel i det land i Europa och världen, som allmänt har kännetecknats som tryggheten och stabiliteten personifierad.

2018.11.15

Jarl

Län i upplösning

Tvångsäktenskap brukar inte bli lyckliga. I det sammanhanget kan nog Västernorrlands län ses som ett tvångsäktenskap mellan de två landskapen Medelpad och Ångermanland.

Ångermanland med sin gamla traditon och residensstaden Härnösand, ett administrativt centra för i begynnelsen delar av norra Sverige, senare Västernorrlands län. Skolstaden och bildningens stad nummer ett i norr, intill den rollen övertogs av Umeå. Den statusen har retat och stört ledarksapet i Sundsval genom årtionden. 

Medelpad med sin växande huvudort Sundsvall, som så strävar efter att bli Norrlands huvudstad, att man officiellt går ut med den beteckningen. I det ligger också en medveten eller omedveten strävan att med storstadens iver ta åt sig så mycket man bara kan av resurser och inflytande.

De konflikter som kommit ur detta skulle nog för länge sedan fört till separation, om det funnits rimliga lagstöd för en sådan utveckling. Några exempel ur olika tidsåldrar kan naturligtvis lyftas fram. När sjukvården på 90-talet behövde ett nytt länssjukhus, placerades det inte i länets mitt vilket skulle inneburit Ådalen, utan i dess södra hörn i Sundsvall. Med timslånga transporter till länssjukhuset som följd för de som bor i länets norra del.

När Mitthögskolan, de som nu är Mittunversitetet byggdes upp, gjordes det med den inskrivna förutsättningen att det skulle bli ett nätuniversitet, alltså ett universitet med verksamhet och säte i länets större orter, Örnsköldsvik, Härnösand och Sundsvall, samt Östersund. Verksamheten i Örnsköldsvik är nerlagd, nu hotas den av nerläggning också i Härnösand, vilket är en åtgärd som strider mot Mittuniversitets grunder.

Och många har de utspel varit om att länsstyrelsen borde flyttas till Sundsvall, nu kommer med stor sannolikhet länsstyrelsen istället att få sin tyngdpunkt i ny organisation i Östersund.

Allt sammantaget åtgärder som hårt drabbat och drabbar Ådalen i allmänhet, och Härnösand i synnerhet.

De konflikter som kommer ur det här tvångsäktenskapet kan också ses i det sätt på vilket man hanterat regionfrågan i länet. Sundsvallsregionen har i det avseendet inte kunnat se samarbete norrut som en möjlig lösning.

Nu går den nordligaste kommunen Örnsköldsvik sin egen väg genom att ansluta till Umeå i allt högre grad. Man vänder ryggen åt den södra länsdelen. Och för Härnösand och Ådalen är det hög tid att man börjar finna samanarbetslösningar som gynnar just Ådalen. Har man råd att utarmas än mer?

Västernorrland är som län ett misslyckande, dess ständigt pågående konflikter talar sitt tydliga språk.

2013.02.08

Jarl Strömbäck